Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 5 juli 2025
"Att dö", sade jag, "är att födas till lif, att dö är ock att födas till förstöring. O, min Rosa, att dö såsom denna lilja i går dog knopplifvets död för att i dag utbreda sin silfverhvita krona, det är att dö för att lefva i rikare fägring och glädjas i en ljusare värld.
Annars är intet mer att förtälja, än att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan sju och åtta på aftonen. När vi kommo fram, hade min trogne Långström förfrusit sitt vänstra öra, och Maju föll att sitta med domnade ben, men som där inte blev någon vidare skada av, kunde vi rosa marknaden och med glatt mod säga det villa havet farväl.
När potpourrin var slut, bortförde fadren sin dotter, oaktadt alla närvarandes böner att få se henne dansa ännu en gång. Rosa sjelf lät sig villigt föras, hennes hjerta var så fullt, hon ville bort, hon ville bli ensam med sig sjelf. Så hade hon aldrig dansat förr, det kände hon.
Helgedomen står tillrustad i vitt och rosa, och helgonet skall nu snart taga boning hos sin lärjunge, som kallats hit från bägges gemensamma fädernesland för att återväcka minnet av den man, som mer än någon annan av kvinna född i nyare tider utrustats med nådegåvor.
Upprymd och segerstolt följde han henne ut genom dörren, tog hennes arm, tryckte den tätt intill sig och sade: »Var inte rädd, Rosa lilla, fast det är mörkt. Jag kan försvara dig om det behövs, men det hade inte den där harkranken vågat.» »Tala inte om Zackeus», bad Rosa.
Är det nu också bara sant, som du säger, så att du inte förställer dig och ligger och pinar dig med längtan efter den kvinnan? Då ville jag inte akta dig mycket. Jag är rik nog att köpa dig en husfreyja, som skall rosa sig lycklig att få bära nyckelknippan på Folketuna. Du skall tro mig, far, att jag hatar henne. Och varför heter hon Holmdis?
På eftermiddagen såg jag icke Rosa, men mot kvällen lät jag kalla henne ned i trädgården. Hon kom, jag tog henne vid min arm, och vi spatserade i alléerna, till det mesta tigande. Väl var det min afsikt att tala, men aftonen var för skön och mitt hjärta för fullt. Slutligt kommo vi ned till stranden. För ett år sedan hade jag en dylik kväll stått med Rosa på samma ställe.
"Nej, skall jag ge honom afslag, för att han råkar se besynnerlig ut", tänkte Rosa, och gick med i dansen. Man började. Snart dansade Rosa åter ensam, alla stodo stilla och sågo på; men det var ej förtjusning, det var hånlöje som lekte på alla ansigten. Rosa märkte det icke. Dansens trollmakt grep henne åter, hon glömde allt, hon glömde sig sjelf.
Nu var ej mera tid att sofva; nu blef det brådtom att väcka alla fläktar som sofvo i nejden, för att komma och leka med de ljufva dofterna och sprida dem kring dal och berg. Och det blef en lustig lek må ni tro. Danserskan. Rosa var alls icke vacker.
Blomman hade börjat gulna redan; borta var den sköna glansen från hennes hy, och bladen lågo vissnade i solens ljus. "Se", sade jag åt Rosa, "nyss växte denna blomma lågt och sträckte sin rot ned i jorden.
Dagens Ord
Andra Tittar