Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 5 juli 2025
Sjelf visste icke Rosa, att hon redan hade dansat mycket längre tid än något af de andra paren. Hon njöt i fullt mått af att utöfva sin sköna konst, och märkte ej de många blickar, som voro fästade på henne. Slutligen, rädd att uttrötta henne, fattade hennes meddansare hennes hand och förde henne, efter en kort vals, till hennes plats.
Kanske hade du gjort bättre om du straxt sagt: "Rosa, lemna dansen, jag önskar det, nog hade det då gått lätt; men du nändes icke, du ville mig väl. Tack också för din välmening, min far, om än den gjorde mig illa". "Hvem begrafves i dag!" frågade man hvarandra i staden. "Åh det är den der gamla tokiga mamsellen, som dansade ihjäl sig på sista balen" svarades; och sen mindes ingen mera Rosa.
En timme efter det Zackeus lämnat balen hade Rosa fått nog av dans för en kväll och trots kavaljerens ivriga böner beslutat sig för att gå hem. John skulle naturligtvis följa henne. Han var ju kvällens hjälte och hade dansat så många danser med henne, att det stötte på skandal.
Jag kommer ständigt från sådana möten med en nedslagenhet, en tryckande känsla, som följer mig hela dagen, och ofrivilligt hvilar jag med min tanke på det bekymmer, jag skulle känna, om jag vore en dessa människoblommors högre broder och hade dem under min vård, såsom jag här har stoftblommorna i min trädgård. Och nu slutar jag mitt långa bref med de varmaste hälsningar från Rosa.
"Göm dig för dagen, maskstungna blomma", sade jag, "du andas smitta öfver mina oskyldiga barn och skrämmer morgonens änglar från parken." Jag hann ej bli mild, innan Rosa lydde och gick. Men då hon skred förbi, såg jag henne gripa mig med en blick, såsom om hon velat rycka mig in i sitt hjärta. Hon gick sakta den långa gången utföre och försvann bakom poppelhäckarne.
Då började hennes kämpa mot gråt, och tårarne segrade och bröto sina dammar, och hon föll mig om halsen, och jag hörde henne sucka: "O, min far, min far, att ni ändå skall vara så förlorad!" En ljungeld af aning genomfor mig, men jag kufvade mig själf och försökte att vara lugn. "Du är sjuk, mitt goda barn", sade jag, "kom, jag vill ledsaga dig in att hvila!" Men Rosa tog ett steg tillbaka.
Allt var lika som då; blott hon men jag såg äfven nu på hennes anlet en blink af glädje, då hon kom ut från den skymda gången, och den stora, klara sjön med dess stränder och holmar och den sjunkande solen och det gyllne himlahvalfvet öppnade sig för hennes anblick. "Det var här", sade jag åt Rosa, "du en gång gjorde mig en fråga, som ännu gör mig glad, fast mycket förändrat sig."
Jag dansar en stund af qvällen, det gör mig nöje, säkert mer än balen, och sen sofver jag godt och är i morgon bittida flink vid arbetet åter. Men går jag på balen så är jag sömnig morgondagen igenom. Jag förstår ju heller alls icke, huru jag bör skicka mig i sällskap, jag som aldrig varit ute i verlden. Vet pappa, du får visst skämmas för din Rosa".
O, talande bilder af det stora med edra färger och skuggor, o, mina föraktade blommor, af er har jag dock lärt, att lifvet skapar sin skönhet af mörker och ljus. Fullkomlighet. Fåfängt säger man: Det fullkomliga skall blifva. Fullkomlighet finnes i hvarje punkt af tiden, och till denna fullkomlighet hör själfva det ofullkomliga öga, som icke ser den. Den 7 februari. Midnatt. Rosa vakar.
Rosa har lämnat sitt rum för första gången sedan länge. Hon har sutit en stund på trappan, hört sparfven kvittra och sett de tindrande dropparna falla från taket. Jag såg hennes blick stråla, jag hörde henne andas med djupa, törstande drag, och jag tror, att hon en minut sökte Gud äfven i hans morgonglada värld.
Dagens Ord
Andra Tittar