United States or Botswana ? Vote for the TOP Country of the Week !
Då var Rosa skön. "Rosa, mitt barn", sade fadren en afton, "min önskan är att du i morgon bevistar denna bal i staden, dit du är bjuden. De behöfva lära sig att icke se dig öfver axeln, som de så gerna göra. De tro dig sakna de behag, som de med bråk och möda förvärfvat sig.
Fanns det fullkomlighet i hvarje punkt af tiden, som den gamle i sitt tredje bref säger, så hörde ju till denna fullkomlighet äfven "den sekt af gudaktiga, tysta, hemska varelser", som med sin läras "gift" störa den milda harmonin i hans blomstervärld, i det de söndra ifrån honom hans Rosa, hans enda dotter.
Jag var rörd och trodde mig hafva träffat Rosas hjärta; men hon tog min hand och sade lugnt: "De voro mina ord i sömnen, min far, glöm dem, sedan jag vaknat." Ännu en gång bröt jag tystnaden och fortfor: "Icke ord 1 sömnen; Rosa; en lofsång var det, sådan som änglar sjunga, ty änglars gudstjänst är en glädje öfver någonting skönt och sant.
"Nej min flicka, det kommer jag ej att behöfva göra. Jag önskar, att du må komma på denna bal". Rosa var på balen. Otaliga ljus strålade mellan kristaller. Unga, sköna flickor i lätta drägter sväfvade omkring vid sina riddares arm. Rosa satt stilla, obemärkt i ett hörn.
Rosa talte mycket om sin släktinge och sin vistelse hos henne; med hvilken ömhet hon blifvit bemött, huru mycket hon fått lära af henne och de ädla människor, som hon hos henne sett och lärt känna, huru viktigt det vore äfven för mig här tystnade hon och fullföljde icke sin mening. Ve, ve, min herre, att jag så litet sett utåt från min blomstergård och så litet lärt känna människorna och världen!
Det föreföll Rosa, som om hon ej nu vore så obemärkt, som hon var det i början af den förra balen. Månget öga fästes på henne, hon tyckte sig märka ett gycklande leende på många läppar, men snart nalkades en dansare och bjöd opp henne. Hans min föreföll henne försmädlig, hon tvekade ett ögonblick.
Oftast tillbragte hon qvällen på sitt rum, och hon fann ännu stundom en vemodig glädje uti att der dansa ensam. Hon föreföll sig dervid stundom som en dåre, som pryder sig med halmstrån, fullt öfvertygad att de äro de skönaste blommor. Men då uppmuntrade henne åter fadren och sade: "lemna ej din dans, Rosa, på nästa bal, dit du blir bjuden, skola vi gå".
Ofta hände ock att fadren hemtade henne en prydnad, en vacker klädning. "Till nästa bal", sade han, och då blef Rosa åter glad och dansade åter när qvällen kom.
Äfven det bifall, hon rönt, lifvade och gladde henne; men högt slog hennes hjerta af fröjd, då vid hemkomsten fadren slöt henne i sina armar, sägande: "Min Rosa, haf tack; du har i dag gjort din far den största glädje, han haft på många år". Snart kommo bjudningar från många håll. Nu var Rosas längtan, att få vara med, stor, men hvarje gång hade hennes far något hinder derföre.
En stund förgick, vinden höll andan, och jag hörde ord: "Han, han kan blifva dig ett verktyg; jag är blott en svag kvinna. Tag honom upp i ditt ljus, om du ock skall kasta mig i min natt tillbaka." Mitt hjärta ville smälta af kärlek och sorg. Jag öppnade dörren tyst, helt tyst, och steg in. Rosa hade märkt det, och hon kom mot mig, leende som en ängel.