United States or Eswatini ? Vote for the TOP Country of the Week !
Lycklig är han, som sluppit; för mig byts sakta till afton Dagen ändå som tillförne, och jag är öfvad att tåla." Så han sade. Sin hand åt den åldrige räckte majoren: "Gamle Pistol", så talte han, "se, för honom, som åter Trefnaden fört till mitt hus, för min dotters lif, för kaptenen Föll han, er son, så hör jag, och föll, som det ägnar en krigsman.
Den är i ego hos en adlig krigare, den gamle majoren, hvartill förebilden kunnat finnas hos Enehjelm i Saarijärvi eller någon af de militära godsegarene i omnejden af Borgå. Med sina glimmande takkronor, sin stormodigt ropande kusk och sina förnämare vanor står herrgården i Julkvällen på långt större socialt afstånd från folket än prästgården i Hanna.
Flickan vek hastigt mot dörren, men hämtade sig och förklarade, att budet inträffat så sent, att herr majoren då redan längesedan somnat, och att hon visst inte vågat ... Varifrån var budet? Från Videbeckskan. Ja, eller ifrån det huset, rättare sagt, fortfor flickan; ty Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men lärpojkarna kände riktigt igen sakerna och bar dem till sin döda matmors hus.
Högljudt klagande spratt från sin plats den unga kaptenskan, Gömde i modrens öppnade famn sitt tårade anlet, Sökande tröst; men hårdt nedstötte den ädle majoren Glaset och reste sig opp. Klart lyste hans öga, och högre Lyfte i vrede han nu sin silfverlockiga hjässa. Stolt för sin maka han stod och ryckte den skymmande dräktens Skygd från sitt väldiga bröst och viste den ärriga barmen.
Sorgsen syntes dock ej den gamle begynna sin vandring, Utan som andra han väntade glad julaftonens glädje, Bjuden att fira den nu på den stora, bemedlade herrgåln. "Sitt ej", hade den aktade herrn, den ädle majoren, Sagt, då han träffade sist sin vapenbroder vid kyrkan, "Sitt ej, gamle Pistol, som en tjäderhane i skogen, Ruggig och gömd; hvi ser jag dig oftare ej i mitt grannskap?
Men på sin plats kvardröjde ej mer den ädle majoren; Fram till sin vapenbroder han gick och sänkte med sorgfullt Hjärta en trofast hand på den grånade krigarens skuldra. "Gamle Pistol, tag mod", så sade han, "hoppet är sviksamt, Långt, långt borta är den, som du söker; bedröfliga budskap Bringar kaptenen till dig och oss alla, men tåla är lefva." Sagdt.
När gamle Pistol uppträdde från de djupa led, som 1808 bestått den förtviflade striden för fosterlandet och äran, flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet, väckte han hos allmänheten samma känslor, som grepo hans vapenkamrat, den ädle majoren, då Finland, stod för hans öga; hans torftiga, gömda, heliga fädernesland.
Sagdt, och ur salen snart försvunno de båda, och häpen Följde majorskan, färdig med hjälp, om de väckte sitt arma Barn och det skrämdes ihjäl af den stormande fadrens mustascher. Ensam blef med sin dotter i rummet den ädle majoren, Trumpen ej nu. Förklarad han satt som fordom i gungstoln, Sög sin pipa i ro och fläktade stundom mot taket Hvirflar af rök och vaggade fram och åter behagligt.
Mörk i sin gungstol satt den ädle majoren och förde Ofta till trumpna läppar sitt glas, ohugnad af drycken, Medan af ledsnad mätt och bekymmer hans åldriga maka Glömde sitt te och försmådde den ren halft svalnade koppen. Men afsides och skymd för de goda föräldrarnas blickar Dröjde, med pannan sänkt mot handen, den unga kaptenskan, Nu af den bittra saknadens tröst hugsvalad allena.
Först efter dess fullbordande, januari 1841, återkallade han gestalterna från den finska vinterbilden, den vänliga fröken Augusta, hvars romans afbrutits i midten, majoren och hans vapenbroder från krafternas dar, och ej gestalterna blott, utan tonen och stämningen, så att, när diktverket utkom till julen 1841, det förelåg så helgjutet, som om det skapats under en enda oafbruten ingifvelse: ett kraftprof, som bättre än något visar den underbara uthålligheten i Runebergs skaldefantasi.
Dagens Ord
Andra Tittar