United States or Saint Vincent and the Grenadines ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag skrattade vid tanken på hvilket intryck det skulle göra på dig, om jag berättade dig någonting. Hvad skulle du berätta? Rör det Antti? Jag blef hård till sinnes, då jag gjorde denna fråga, och Agnes märkte det, ty hon vände sig, såg först förvånad på mig och brast sedan ut i skratt. Nej, men Lisi, du är ju rent af svartsjuk. Det misstänkte jag nog redan i går.
Och en beskäftig kypare med serviett på armen skyndade framför mig genom korridoren och öppnade dörren till Agnes' rum. Vid första ögonkastet såg jag att Antti icke var där. Agnes var ensam och halflåg utsträkt i en hvilstol. Lisi Hon riktade på mig en matt blick. Det var bra att du kom. Är du sjuk Agnes? Nej. Trött? Inte just det häller. Men mätt. På hvad? På oss här? På hela lifvet.
Intagande och intelligent. Ja för öfrigt hafva vi för afsikt att fara ut och segla i dag på förmiddagen. Kanske kommer du med? Jag tror knapt jag bryr mig om. Hvarför inte? Kom nu och pigga upp dig litet. Han bad mig inte närmelsevis så ifrigt som jag skulle väntat. Därför var min röst litet bitter, då jag, fortsättningsvis ögnande i tidningen, svarade: Inte saknas jag där ändå. Nå, Lisi?
Men hon höll ord och talade, medan vi åto den första rätten, blott om allehanda peterburgska förhållanden. Först då vi tömt ett glas vin och hon fylt glasen på nytt, kastade hon en lång blick på kyparen, som förstod meningen och gick ut med sin serviett och sina tallrikar. Agnes lutade sig tillbaka i sin stol. Kom nu till en början ihåg, kära Lisi, att människorna inte alla äro lika.
Ja-a, människohjärtat är ett underligt ting. Jag tror nästan att alla män önska att deras hustrur måtte dö, för att de skulle få en annan, bättre. Fru Hartman skrattade. Du öfverdrifver, Lisi. Sådant där förargar mig. Vi skola tala om annat. Gärna för mig. Ditt ideal tyks ännu vistas i staden fröken Verther, menar jag. Ja, det gör hon. Kommer hon att dröja länge? Jag vet inte.
Det susade fortfarande i öronen, och händerna darrade. Slutligen tyktes Agnes lägga märke till mig. Lisi liten, du kommer naturligtvis med oss i kväll? Jag ansträngde alla mina krafter för att få min röst att låta lugn. Inte kan jag rida. Antti kom knappast ihåg mig. Han vände sig helt om emot mig. Det är ju sant, det. Huru göra vi med dig, Lisi? Jag stannar hemma.
Med svartsjuka kommer jag inte att besvära honom. Agnes kastade på mig en hvass, genomträngande blick, men synbarligen kunde hon ej hos mig upptäcka minsta anledning att misstro mina ord, hvilka äfven denna gång öfverensstämde med rätta förhållandet. Däri gör du rätt, lilla Lisi, sade hon och klappade mig på handen. Vet du att svartsjuka är det enfaldigaste af alt.
Kyparen hade hämtat ett bref till henne. Hon ref upp det. Ahaa! Hon skrattade. Ni får gå. Hör du, Lisi, sade hon, då kyparen stängt dörren efter sig. Och hon skrattade på nytt. Jag blef nyfiken. Af hvem var brefvet? Af din man. Jaså. Mina kinder brände. Han kan inte mera vara min ciceron. Han har fått oväntade hinder. Skulle du möjligen veta hvad slags hinder det är?
Då han kom in, satt jag på en liten pall och tvättade Lyyli, som i blotta linnet, skrattande och jollrande, låg i min famn. Jag låtsade ej se honom, kastade svampen i tvättfatet, torkade med badlakanet barnets hals och såg noga efter om icke huden inne i vecken rodnade. Det är ledsamt att du måste bli hemma nu, Lisi. Antti strök mig öfver hufvudet och böjde sig öfver mig.
Och nästan på samma sätt betraktade hon alla varma, hjärtliga känslor öfverhufvud. De tyktes henne blott ådagalägga naivitet och brist på utveckling. Jag höll därför min sinnesrörelse tillbaka, kufvade min vekhet och sade lugnt: Nu är din kappsäck fyld, Agnes. Där är inte plats för någonting mer. Du snälla Lisi, som haft så mycket bråk! Det är bra, resten lägga vi i plädremmen.