Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 1 juli 2025
Jag var röd ända till hårfästet, och min röst hade blifvit alldeles hes, då det nionde och sista lefveropet förklingat. I detsamma hörde jag att någon bakom mig nämde mitt namn. Jag vände mig om och höll på att falla omkull af förvåning. Där stod ju det vackra, främmande fruntimret och betraktade mig småleende. Känner du igen mig, Lisi? Jag tog ett eller par steg bakåt.
Jag säger ingenting mer. Sitt ner och var inte ledsen. Det som jag nyss syftade på, rörde inte Antti det minsta. Du kan vara alldeles lugn. Du måste stanna, Lisi. Huru skulle vi nu skiljas som ovänner? Tänk på att vi troligen aldrig mera råkas. Du stannar ju, inte sant? I sådant fall skall jag lofva dig någonting. Hvad skulle det vara? Min vrede var åter försvunnen.
Småsyskonen, Lulle, Lisi och Helmi slogo ned på henne med sina angelägenheter och det gick en god stund, innan hon på sitt vänliga sätt gjort sig af med dem och fått tid att äta sin frukost. Januarimorgonen var frostig och klar och hon kom med blossande kinder till skolan. Hvilket stoj, hvilket prat, det hördes ända ut i farstun.
Och det oaktadt! hon smålog. Tänk nu på, Lisi, hvad jag nyss sade. Vi äro inte af samma slag, du och jag. Men Agnes, är du lycklig? Hvilken fråga! Säg mig först, om du är lycklig? Eller är öfverhufvudtaget någon människa lycklig? Nej! Jag försäkrar dig att så ej är fallet. Om någon tillfälligtvis tror sig vara det, kommer han nog snart underfund med att han svårt bedragit sig.
Hon ringde, bad kyparen sända sakerna till ångbåten och betalade sin räkning. Hvad tänker du på, Lisi? Jag tänker på hvar och i hvilket tillstånd jag skall se dig nästa gång. Svårt att veta. Kanske som barmhertighetssyster. Tror du? Eller kanske ser du mig aldrig mer. Du hör blott talas om ett och annat, som kommer ditt lilla fromma hufvud att svindla. Har du någon enda värklig vän, Agnes?
Jag vill nu inte vara stygg, efter du nyss gjorde mig en så stor tjänst. Vi besluta således att du inte är det ringaste svartsjuk och att någonting sådant inte ens skulle kunna komma ifråga, då du fullkomligt litar på Antti, och då det är absolut omöjligt att en sådan karl som han någonsin i världen skulle glömma sin plikt. Hvad nu? Farväl. Jag går. Nej, Lisi, du går inte. Du ser ju att jag tiger.
Och Agnes steg i själfva värket först med sin lilla, nätta fot på Anttis knä och hoppade sedan förbi honom ner på bänken. Blodet rusade mig åt hufvudet. Med ett enda hopp var jag i båten, men ett stycke ifrån dem, på andra sidan om seglen. Båten vickade till så att vattnet stänkte in från sidan. Lisi hur är du så oförsiktig?
Mari skyndade från köket att öppna. Jag rätade på mig och lyfte upp hufvudet. Det gjorde mig, tror jag, litet längre än förut. Det gick i dörren, käppen stötte mot golfvet. Jag vände icke på hufvudet och tog icke mina ögon från fönstret. Har du haft ledsamt här hemma, Lisi? Han försökte lägga armen om mitt lif.
Svartsjuka var visserligen någonting enfaldigt, men till slafvisk undergifvenhet behöfde man å andra sidan ej förnedra sig.... Sålunda hvirflade tankarna om i min hjärna, och en bitter stämning hotade att åter få makt med mig. Jag beslöt att rycka mig lös ifrån den och springa ner till fru Hartman för att tala med henne om andra saker. Hon satt i sitt rum och sydde. Lisi, så roligt att du kom.
Om det käns svårt någongång, försöker man härda ut med det och hoppas på bättre tider. Men tycker du ej att lifvet med alt detta är ohyggligt tomt och otillfredsställande? Hvad mer? Hon skrattade till. Jag afundas inte i något fall de människor, hvilka anse sig vara samhällets stödjepelare. Återigen fick jag ej fram ett ord. Nå Lisi? frågade hon småleende. Hvad då?
Dagens Ord
Andra Tittar