Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 oktober 2025
Edmée svarade icke. Hon knöt krampaktigt handen om den smala pappersbit, hon bar instucken i sin handske. Med Förste Konsulns hastiga, nästan oläsliga handskrift stod där: »Jag kommer i afton klockan elva. Var beredd! Intet kan hindra mig.» Inne i sitt sovrum, längst borta på gaveln av det gamla huset i Rue de Bac, satt Edmée de La Feuillade.
Emellanåt kläppte det i klockan nere vid kyrkstaden och prästen begav sig ut i vit skjorta och stola med en vägvisare för att bära sakramentet till någon döende i skogsfästena.
Därpå tog han sig för att arrangera baler, men det gick icke bättre, och slutet blev den fatala konserten på Börsen, där man blåste ut ljusen och ringde i klockan, när L. uppträdde som solist på flöjt. Detta grep honom mycket djupt, men han gömde smärtan och talade aldrig om den saken för mig förrän sista kvällen han levde,
Solen stiger; tjäran börjar lukta i fogarna på jakten, gästgivaren tar andra supen. Röken stiger ur kabyssen, men den stiger rätt upp; ingen vind! Klockan är 6. Sällskapet ligger inne i kajutan och har druckit kaffe. En och annan chagrinkänga börjar knarra på bron, en och annan resårstövel börjar gnissla mot spikarna, en hel trupp kopparförhydda barnkängor börjar smälla över våra huvuden.
Vi åto en god och lätt frukost, ty det var på sommaren, och då vi kommo till kaffet sade jag: Var det något värdefullt i paketen? Paketen, svarade F., dom glömde jag i bilen. Jag stiger upp klockan 5 på morgonen för att resa till staden. Så gott som hela ön sover. Det är bara fiskarna som lämna av morgonens strömmingsfångst, och så några resande med affärer i staden, som gå ombord på båten.
Tomas iakttog, att hon ännu hade en fin rödaktig strimma på halsen efter kattens rispa. Men han kunde icke taga ögonen från hennes armar. Dessa armar, nakna, vita... Hur mycket är klockan? frågade Ellen. Han hörde henne icke. Han smög sig tätt intill henne och viskade bönfallande i hennes öra: Era armar jag vill se era armar... Tomas trodde icke sina ögon.
Hon släckte ljuset och lade sig ned. Men i nästa ögonblick satt hon åter kapprak i sängen, lyssnade. Från gårdsplanen eller parken hördes röster, dämpat men tydligt nog för att hon skulle igenkänna deras ägare: Ludwig och Brita! Hon såg på klockan. Den stod visserligen men lät henne på något hemlighetsfullt sätt förstå, att timmen var opassande. Vad skulle hon göra?
Skall han ej minnas ännu, hur jag förr, då han kom i min barndom, Rymde försagd och skrek, då man ville förmå mig att hälsa, Tills han omsider förstod att med guldurnyckeln och klockan Snärja mitt öga och locka mig, tokiga fjolla, i famnen. Dock, hvad tänka vi på, hur skulle han, femtioårig, Söka sig brud, då som ung han älskat att lefva allena?"
Hans huvud var lätt, befriat, han kände sig föryngrad, liksom renad, räddad. Herre Gud, klockan är ett på dagen, ropade han, om en timme skall hon vara här! Han sparkade till lermodellen så att den föll i bitar. Sedan började han hastigt ordna rummet.
Men i sitt sista brev hade hon stämt möte med honom på Västra Storgatan klockan halv fem. Till sin ytterligare förvåning konstaterade han emellertid också, att han befann sig på Storgatan redan klockan fyra. Han kunde heller inte undgå att lägga märke till, hur hårt hans hjärta klappade.
Dagens Ord
Andra Tittar