Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 juli 2025
Han var den högste af alla Tadibéer, en spåman öfver alla, vis öfver alla. Men han fann jorden dålig, han längtade till himmelen. Så befallte han sina båda hustrur göra nya kläder åt dem alla och nya körredskap åt renarne, och intet gammalt finge blandas deruti. Han steg i sin släde, och hustrurna stego i hvar sin släde, och renarne drogo dem upp mot himlen.
Och Gylnandyne satte sig blek och sjöng, Mot höjden lyftes tårade ögat; Där sam i luftens blånande, dunkla haf Allena en sky, hon följde dess ban. "Hvar är du", klang dess stämma, "Crualins fröjd, Den gråa kämpens, dväljs du i skyn där oppe? Gå fram till silfverranden och blicka ned, Här andas din fröjd, Oihonna är här.
Först då vi kommo på bron, som öfver Gausa-elfven förhjelpte oss in i Vestra Gausdal, mötte vi en varelse, hvars ben hängde på hvar sin sida af en den tänkbart smalaste kappsläde, satt emellan två hjul, stora som qvarnhjul något mindre.
Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak en sådan blodig handling på sitt samvet? Säg att den det ej har, och jag skall ega ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger, en blixt uppå hvar egg! EBBA FLEMING. Till striden, son! JOHAN FLEMING. Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand! Bort kärlek, ömhet! Arma fosterland! Ett boningshus till höger i förgrunden. Afton. Nionde scenen.
Jag säger eder, herre, att då detta folk ser en människa, som lefver som andra, är det dem, som om de skulle se henne gå på kammen af ett kyrkotak. De frukta hvar stund, att hon skall falla och ohjälpeligen fördärfvas; men de råka så utom sig själfva af fruktan, att de ropa till henne icke: kom ned, utan: hoppa!
Nu finnes ingen sorg och saknad mer, och kvällens fest, som ämnad var att fira mitt afsked, du förvandlat i en fest, där kärleken är värd och fröjden gäst. SIGRID. Här är så kvaft i denna tunga sal! Hvar är din moder? Låt oss gå till henne! JOHAN FLEMING. Kom hällre ned i slottets trädgård då! Re'n börjar aftonrodnan västern måla, och höstens blommor hälft förvissna stå.
Vanskligt är ju annat allt, Som ett töcken tomt och kallt; Men den jag vill efterfråga, Evig är hans hjärtas låga. Han på korset, han allena Allt mitt hopp och goda är; Ingen må mig det förmena, Att jag hafver honom kär. Hvar har jag en vän här sport, Som mig gjort, hvad han har gjort? Han kan mig med Gud förena, Han på korset, han allena. N:o 148. Suckar vid korset.
Öfverallt var der ljus i fönstren julgranar, barn, hem. Liisa hängde honom vid armen. Hon var inte rigtigt nykter. Hon pratade i ett, svor och bannade. Hon ville ha de der sjumarkerna, hvarför fick hon dem inte? Han var en dålig karl, som det inte lönade sig att ha till vän, en kujonerad stackare, ett riktigt kräk. Men hvar de passerade förbi hördes inifrån glada röster, lek och musik.
Från fönstret i sitt arbetsrum såg hon ut öfver kyrkogården nere vid stranden, ut öfver hafvet, där solen hvar kväll gick ned. Här skulle hon tillbringa sitt lif med minnet af sitt brott för ögonen, och här skulle hon, bunden till marken af sin fattigdom, vänta sitt lifs solnedgång. Hvad mer? Hon hade resignerat. Högmodets fjäll hade fallit från hennes ögon. Hon såg.
Hvar ny erfarenhet visar mig endast detsamma, hvart starkt intryck pekar endast ditåt.
Dagens Ord
Andra Tittar