Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 maj 2025
Flickan så vid afskedsstunden: "Gode älskling, när du färdas, Kommer du till stängda gårdar, Där de röda rosor blomma: Bryt dig några rosenstänglar, Lägg dem vid din barm på hjärtat: Såsom dessa rosor vissna, Vissnar ock för dig mitt hjärta."
Dagar, veckor hafva förflutit, sedan detta uppträde. Rosa vissnar. Mer och mer klar blir mig nu den lära, hvars gift hon insupit, denna varma hjärtans mördande förvillelse att försmå saktmodets frid och att förbränna sig själfva för att icke kunna klappa i svaghet mer.
Sin aflidne mans syskon kunde hon icke fördraga, själf hade hon inga närmare anhöriga, och genom sitt giftermål hade hon kommit bort från hela sin forna umgängeskrets. Aldrig tycks det ha fallit henne in att pröfva lyckan i ett nytt äktenskap. Agaven blommar en enda gång och vissnar sedan, fast de taggiga och styfva bladen sedan länge spöka ofvan jord i lifvets färger.
Vindarne smeka, solen livar, regnet fostrar henne. Gossar och flickor eftersträva henne. Men plockad vissnar hon och eftersträvas nu av ingen. Det är med flickan som med blomman. Ynglingarne svarade: Vinrankan, som oförmäld lever där hon föddes, på det vilda fältet, lyfter sig aldrig mot himmelen och fostrar aldrig den milda druvan. Hon böjer sig tyngd till jorden.
När du jublets toner hörde, Väckta tankars sorg mig störde Under festens dag. Späda äro hjärtats vårar, Därför ser du Seidis tårar, Dyre herre, Därför gråter jag. O, där nordens bloss sig tända, Vissnar nu som hon, kanhända, En förlåten brud, Blickar hit mot oss och gråter, Fordrar stum en älskling åter, Som försmäktar Här på segrarns bud."
Rosen blommar Några korta dar; Dröjer mer än rosens sommar Mänsko-blommans kvar? Skön hon skjuter opp och prålar, Kinden glöder, ögat strålar, Men en fläkt vid hennes stängel rör, Och hon bleknar, lutar, vissnar, dör.
De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp; ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn, och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.» En vallfartssång. Ur djupen ropar jag till dig, HERRE. Herre, hör min röst, låt dina öron akta på mina böners ljud.
Mitt hjärta klagar över Moab, ty hans flyktingar fly ända till Soar, till Eglat-Selisia; uppför Halluhits höjd stiger man under gråt, och på vägen till Horonaim höjas klagorop över förstörelsen. Nimrims vatten bliva torr ökenmark, gräset förtorkas, brodden vissnar, intet grönt lämnas kvar. Återstoden av sitt förvärv, sitt sparda gods, bär man därför nu bort över Pilträdsbäcken.
När jag sålunda satt på hans arm, viste han åter med handen ut mot nejderna och sade: 'Mer än detta har man röfvat ifrån dig. Du har haft en moder, du som andra; hvar är hon? Då vinter blir, vissnar stranden och stelna sjöarna, men en moders sinne hade varit dig varmt in i döden. Jag började gråta. Det var första gången, som jag hörde en människas milda ord.
"Hvarför bär Lilameha, den unga, kransad lock, hvarför bär det unga hufvudet rosor? Ofta vissnar det unga hjertat af sorg, innan kransen vissnat på lockarna, ofta gråter bruden innan rosen bleknat i hennes hår. Bär kransen ödmjukt, Lilameha, bär den icke så stolt i dagen, att solen bränner den".
Dagens Ord
Andra Tittar