United States or Côte d'Ivoire ? Vote for the TOP Country of the Week !
Min hustru kom upp och blev konvalescent, hon gick åter uppe ibland oss, och hon hade icke tanke för annat än att göra oss andra lyckliga och själv känna, hur vi gladdes över, att hon åter tillhörde livet. Ack, dessa korta veckor, under vilka ingen mer än vi sågo henne, hur minns jag dem icke nu! Och hur lyckades de icke att få mig att glömma allt som varit!
Hans egen utstötthet var lätt att bära. En gång, en gång skulle de alla buga sig för honom, en gång skulle de alla komma och be honom om mat, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen, Göran, Märta Gyllencrantz, alla Och den dagen kom förrän han själv väntat sig. Saken var den att han en tre veckor efter hade sin födelsedag.
Han såg på henne liksom undrande. Nu vill jag dig ingenting, sade han sakta. Och i den skumma belysningen sågo de åter på hvarandra som två mörkrädda barn och smögo sig samman till ett långt famntag. Du skall icke se så högtidlig ut! sade han. Du skall taga det som ett nöje. Om ett par veckor är det öfver för oss båda. Hon svarade icke. Hvad skulle hon säga? Att hennes lifskraft var knäckt.
Vad skulle hon tro om honom? Hon var kanske redan död. På tre veckor hade han icke sett henne. Hon kunde mycket väl vara död, utan att han visste något. Livet är besynnerligt. Nej, han måste se henne och veta om hon levde. Tala med henne, förklara sig på ett eller annat sätt, falla ned för hennes fötter och tigga om förlåtelse... Han var redan i trappan.
Priffepartierna nere hos Josef hade numera inskränkts till lördagseftermiddagarna. Josef hade ej längre tid. Han hade under höstterminens första veckor genomgått en lång och allvarlig inre strid. Frågan gällde, huruvida han skulle ta det sista året med lugn och ro eller klämma till på allvar för att bli primus och laudaturstudent. Båda alternativen hade skäl för sig.
Denne man, som förr stått på vänskaplig fot med mig, hade kommit till Paris för sex veckor sedan, och då jag mötte honom på gatan hade han hälsat på ett främmande, nästan ovänligt sätt. Antagligen för att överskyla detta besökte han mig dagen därpå och inbjöd mig till sin ateljé, i det han sade mig artigheter alltför granna för att icke kvarlämna intrycket av en falsk vän.
Den kom över honom såsom den aldrig kommit förr. Det var som om en stormflod vällt upp inom honom och ryckt honom med sig. Studentskrivningarna voro redan förbi. Alla hade klarat sig. Stellan stod om kvällarna vid sitt fönster långa stunder, innan han gick till sängs, och såg ned på Josefs och Axels rum. Där nere lyste lampan vid Josefs bord. Några veckor till och han var fri, fri, fri!
Han frågade Kerstin, om hon trodde, att Gud fader skulle vilja ge honom bakugnen. Hon var av den meningen, att det skulle gå för sig, om han bad riktigt ordentligt. Och det gjorde han, med den lyckliga påföljd, att han efter en tid började betrakta bakugnen som sin privata egendom. Den hösten Stellan skulle börja i mamsellerna Beckströms småbarnskola, kom han tre veckor för sent.
Uppmuntrad av bifallet fortsatte Moses med ohejdad fart, och inom tre veckor var han professor vid Ritarakademien. Med vanlig frikostighet visade han sin tacksamhet genom en storartad gåva till Nationalmuseum, bestående i sex av sina bästa tavlor, vilka mottogos med tacksamhet. Men nu var Moses' äregirighet väckt.
"Hur skall jag våga fara in till landtdagen, om du inte blir frisk?" suckade John halft för sig sjelf. "Nog blir jag frisk, John. I morgon, skall du se, är jag redan alldeles bra. När far du?" "Efter två veckor." "I morgon skall jag tidigt börja göra dina kläder i ordning. Jag skulle kunna göra det nu redan, om du inte hade gifvit in åt mig sömndroppar." "Det brådskar inte.