Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 juli 2025
Arma husbonde, jag får inte hjälpa dig. Bryte, låt saxen ligga, sade Folke Filbyter, och trälarna försökte på sitt vanliga vis att välment truga med mat och dryck för att trösta honom. Var äro hans söner? viskade de till varann. Vad skall nu ske, och hur skall det gå med Folketuna? Det blev ej talat mer den kvällen, och hela veckor kunde förflyta utan att Jakob fick ett enda ord.
Mitt barn, du är på rätt väg, den enda rätta vägen. Ha bara tålamod. Nu ryckte han sig fri. Han kastade huvudet tillbaka och såg på henne. Han skulle ha tålamod! Han var på rätta vägen! Det var lätt för henne att säga som redan var konfirmerad. Men han hade bara några veckor kvar. Och så stod hon där och talade om tålamod. Förstod hon inte vad det gällde? Voro mänskor galna?
I samband med dessa tankar kom allt oftare tanken på tant Karin. Hon visade den ifrån sig men den kom ständigt igen. Kanske var hon en af dessa i tysthet lidande, som blott behöfde en gnista vänlighet för att lefva upp på nytt. Åh, tant Karin, hvarför skulle du komma i min väg? Hvarför kan du icke lemna mig i fred såsom du lemnade min mor, då hon som bäst behöfde dig? Det är grymt af dig att tvinga mig att uppsöka dig. Och lika grymt är det af mig att, ifall du är ensam och olycklig, lemna dig att dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad hoppas på dens återkomst, som bordt ångra sig och icke gjort det. Det är snart nio veckor sedan jag fick ditt bref, och ännu .
Det sades, att han kuskat efter bruksförvaltarn i tre veckor, orsakande två mässfall. Frönsagreven vistades i Stockholm. Och nu var det oktober. Hur många är ni nu? frågade Träsken. Mellan trettio och fyrtio, men ovisst hur många, som kunde taga sig ner ur skogarna. Det var väl de, som fastnat. Fastnat? sporde Träsken. Raggen log illmarigt och böt blickar med kamraterna.
Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och munnades med en annan.
Vid den danska badorten hade han stannat i tre veckor; sedan hade han åter börjat resa omkring på måfå. Kunde det vara något nöje i längden... Då han senast skrev, var han ännu i Tyskland. Men nu måste han komma hem med det snaraste, ty eljest blev Tomas tvungen att höra sig för hos tegelhandlaren. Nå, det kunde han för övrigt göra när som helst, ju förr dess bättre. Kanske redan i dag.
Enstaka undantagsfall af högre aflöning för kroppsarbetaren tilldraga sig i allmänhet stor uppmärksamhet; sålunda får man ännu höra omtalas, huruledes under de goda åren i Norrland, "champagnen", såsom orden lyda, skall hafva "runnit i strömmar öfver timmerflottarne". Frånsedt, att det mesta af dylika berättelser troligen är att förvisa till den mytbildande fantasiens område, bör man ihågkomma, att den arbetsförtjenst, hvarom här är fråga, endast erbjudes under några få veckor af året, och att det är af denna, som den ofta från aflägsna trakter anländande arbetaren har att bestrida icke blott resan fram och åter utan ej sällan också sitt och sin familjs uppehälle intill dess skördetiden inträffar.
Så började han förfalla allt mera, blef smått vriden och folkskygg, låste in sig och kunde ligga eller stappla omkring dödfull inom fyra väggar hela veckor. Märkligt var, att han aldrig tordes röra vid en tändsticka. Om ingen tände åt honom, blef han sittande hela kvällen i mörker. Och ändå fanns han en morgon liggande död i sin säng, till hälften förbränd.
Slutligen glömdes jag, i en mörk vrå, två hela veckor utan vatten. Förtorkad och bladlös stod jag, en usel sticka, och mina jemnåringar, vårdade af vänliga händer, stodo redan med svällande knoppar, fulla af lifskraft och ungdomsmod. En gammal qvinna tog mig i sin vård. Hon skötte och ansade mig, och än en gång lefde jag upp, fast icke mera i friska, raska former, blott i små sjukliga grenar.
Sådant gör man helt enkelt inte. Och om man gör det, talar man inte om det. Han funderade vidare. Det var sextio öre. Om han sparade i tre veckor, så skulle han kunna betala frimärket och ändå ha 15 öre över till två bakelser. Han skulle kunna gå i land med det. Det skulle kunna gå Han kände sig lättare om hjärtat. Jo, det skulle kunna Kamraten, som satt bakom honom, sparkade på hans stol.
Dagens Ord
Andra Tittar