Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 juni 2025
»Om du verkligen håller riktigt av mig så!» fortsatte den mjuka rösten. Vad skall man svara på sådant? Sven betänkte sig. »Kanske ni ... du föredrar att vänta litet, innan vi bekantgöra det för världen, lilla flicka», sade han i ett sista försök att rädda sin frihet. Men det lyckades inte. »Åh nej, Sven. Vi gör som du vill. Alla människor må gärna veta om vår lycka.»
Örnnäsa, stora bruna ögon och krusadt hår ner öfver tinningarne. Hon var elegisk, släpade på rösten och talade något i näsan. Johan tyckte icke hon såg fin ut, och våningen var tarfligare än hans hem, men de hade ju herrgård på landet, slott. Hon tilltalade honom likväl, ty hon hade ett drag, som påminde om hans mor. Hon examinerade honom, konverserade och släppte sitt nystan.
Hvarifrån ha ni fått så vackra spetsar? sade hon och petade om ryscherna kring hals och ärmar. Från Helsingfors, derifrån vi äro hemma, svarade Bella. Jaså. När jag kommer i tjenst till Helsingfors, skall jag också köpa mig lika vackra spetsar, sade flickan med ett längtansfullt tonfall i rösten, i
»Du skall inte tänka på mig», sade den späda rösten med en ångest som icke kunde döljas. »Jag tänker icke heller på dig» de svarta ögonen vändes liksom med våld bort från det vaxbleka lilla ansigtet »jag tänker på William och mig. Detta skall bli till en brytning mellan oss. Nu skall jag mista honom.»
Vi, småpojkar från den här byn och från grannbyarna å, ska dit och vara med på hvad som blir." "Men inte vi då, int. Maglena och Månke är trött och mått gå och lägga sej." "De är dom, som vill gå och Brita och jag ha lofvat dom att få följa. Dom si mej just int ut till att ha haft mycke att ha roligt åt", tillfogade Grels med något visst medlidsamt i rösten, som tog Ante.
Därpå går det upp för mig: det är barnets fader och moder som knappt troende sin lycka utstöta ett matt hurra! I samma ögonblick hör jag den riktiga rösten igen den omutliga, outtröttliga na-na-na-rösten. Det lilla barnet har ingen tanke på att låta gäcka sig. Det vet, vilket århundrade det lever i.
Finge jag bara pojkäcklet i fingrarne, så skulle han väl få veta mumlade han halfhögt, men varseblef med detsamma den lille, som dernere i dalen vid stranden ännu roade sig med samma lek som nyss vid fiskartorpet. Pojken gnolade sakta för sig sjelf, hvisslade då rösten icke räckte till och njöt i fulla drag i utöfvandet af sin nyss med den rara slanten prisbelönta konst.
Vårt mål är att verka för vårt lands storhet, vi ska' offra vår blod för det! Vid ordet blod tog han munnen full, och rösten fick en grafklang, dof och endast uppblandad med en liten tillsats af mat. Vi ska' älska det, berömma det, föra det fram.
Emellertid märktes snart, att något ovanligt var å färde. En allmän spänning och oro rådde bland gossarna. Rektorn såg sig nödsakad att höja rösten för att väcka uppmärksamhet för Cicero, och läraren i sekundan skrek ren öfverljudt åt en af sina "oduglingar", att Gud och ingen annan hade skapat honom. Ingenting ville hjälpa.
Det var tyst en stund inne i cellen. I korridoren gick man af och an, direktörns röst hördes genomträngande och gäll öfverallt, han utdelade ordres och gjorde frågor svaren väntade han sällan på. »Lena», assessorn darrade på rösten och talade nästan för sig själf, »Lena, jag tror du är oskyldig men, det duger icke ändå, hvad skall jag göra med dig, jag vet det min själ inte!
Dagens Ord
Andra Tittar