Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 september 2025
Är det du, Stellan? Ja. Vad står på? Det var som om hans bröst sprängts, som om slussarna plötsligt öppnats för överfyllda dammar. Han grät, grät Men vad är det med dig, min pojke? Kom med in till mig så får jag höra. Han kände en stor behandskad hand i sin och han leddes över förstugan till en dörr, som öppnades. Stå nu här, tills jag har tänt lampan. Det blev ljust.
Det var ett mycket vackert rullband du har. Det är målat i en sådan vacker färg. Även jag skulle gärna vilja hava ett sådant vackert rullband. Min dotter gapade. Så hade hon aldrig hört någon pojke tala. Så talade icke ens riktigt stora människor. Och så vacker han var! Och så fina kläder! Min dotter såg på sin klänning. Där var en stor fläck mitt på magen. Att hon skulle ta den på sig i dag!
Men han sa att Daniel var för liten. Han skulle inte gagna på femton år än, sade han. Gubben. För han var aldrig riktigt med på Daniel. Fast det var hans pojke så visst som min. Han tyckte, att jag var för släpphänt med pojken. Men jag tyckte att Daniel kunde vara närmre till. Och inte tyckte jag att en skulle fästa en måg vid gården. Som skulle stå i vägen för Daniel.
Dock, det var ej gamle Lode, Som bröt leder och högg ned, Det var gubben ej, den gode, Det var pojken, som var vred." Pojke var han, men med heder, Pojken satt i hjärtat lugnt; Gammal tro med gamla seder Höll det hemmet varmt och ungt. Stilla allvar var hans yta; Såg man i hans blick likväl, Sågs den som i speglar bryta Glädjen i hans barnasjäl.
Han var redan vid dörren då hans far sade: Hör du, min pojke, när fick du klart för dig att du inte skulle bli knekt? Å, en tid sedan. Det var då du började skaffa dig bondkalufsen. Stellan mötte sin fars ironiska leende utan att väja tillbaka eller känna sig sårad och förlöjligad. Nu, när han visste, att rösten inom honom ej kunde taga fel, log han tillbaka och sade: Du hånar alltid, pappa.
Han vågade allt. När man på aftonen klämtade, skulle Johan bjuda Gustaf på att klämta. Han klämtade minst tio slag. Johan fasade såsom om socknens öden hade varit utsatta för fara och ömsom skrattade och ömsom bad att han skulle hålla opp. Äh, hvad fan gör det, sa Gustaf. Så bjöd han honom på sin vän, snickarens vuxna pojke, kanske en femtonåring.
Äntligen hade de tröttnat, äntligen hade de grälat slut om Stavas pojke, äntligen hade gästgivarn och sväran fått sin vilje igenom, äntligen hade mormor tröttnat att försvara honom. Och så hade gästgivarn skickat efter Döden. Själv gått till ögårn för att slippa se. Träsken, den gode, hade låtit honom dansa en sista gång menuetten. Sedan gömt sig i stallet.
Den aftonen tilldrog sig mycket i det huset. Då allt var över, smög sig Ernst-Olof ut bakvägen till villan. Han kände ännu svedan efter faderns spanska rör, nå, det gick över, men djupast inne bodde en smärta som ej läktes så lätt: han, hjälten, öns bäste pojke, exemplet för alla de andra, hade fått stryk, stryk som en helt vanlig pojke. Ernst-Olof gick sakta uppför backen till Societetshuset.
Nils tog tappert i på nytt. "Oj, så det svider i fingrarna!" "Pyttsan, skall du klaga för en sådan småsak du som är en pojke." Nej, det var då sant, att jämra sig för så litet det passade då bara för flickor. Då mor en halftimme senare gick ut i köket för att se, hur det gick med tvätten, fann hon båda sina gossar med uppvikna skjortärmar öfver hvarsin balja i full fart med att tvätta.
Han fick varm mjölk, han fick torra kläder och runt omkring hörde han i ett surr: Tänk, så bra och duktigt gjort! Han hoppade i efter! Utan betänkande! En sådan pojke finns det inte många! Hur skulle det gått, om inte han varit där! Han borde ha något för det där! En herre, som Ernst-Olof aldrig sett förut, han var gäst på hotellet, tryckte hans hand och i handen låg en femkronesedel.
Dagens Ord
Andra Tittar