Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 oktober 2025
En tår föll å hans kind ibland Omsider tryckte han min hand Och log och sporde sakta: "Så kan man dö för detta land?" Jag teg. En blick ur hjärtat var Mitt enda, lättförstådda svar, Han sökte ej ett annat.
Långa stunder stod han stilla och betraktade honom eller böjde sig ned och kysste hans kind. Men när mamma vaknat ur sin dvala, då gick han emot henne, när hon kom in, och lade båda sina armar om hennes hals. Aldrig skall jag glömma den blick av outsäglig förtvivlan, varmed hon tog gossen om huvudet och såg in i hans ögon. »Har du telegraferat efter Olof?» sade hon till mig.
Tittar jag i spegeln bara, Ser jag själf dock mycket mer, Än min hela friarskara På en afton ser. Ljuft det vore att berömmas, Fast berömmet är en vind, Skulle ej mitt hjärta glömmas För min vackra kind. Men för den blott ord man äger, Blott för den är känslan gjord; Ingen till mitthjärta säger Ett förtroligt ord.
Slutligen blevo deras ögon vilande i varandra. Är ni ond på mig nu? frågade Märta lågt. Tomas teg. Är du mycket ond på mig nu, Tomas? viskade Märta. Han fattade hennes hand och smekte den förvirrat. Märta såg sig hastigt omkring, och i ett oemotståndligt begär att försona allt räckte hon honom sin ännu lika varmt röda kind att kyssa.
Hon kände sig mycket trött ännu och Petu satt väl der sysslolös, men han förstod aldrig vara aktsam, utan fick alltid barnet att vakna. Hon försökte derför hellre hålla sig vaken, än lemna vaggningen åt honom. Hon satt på en pall; ena handen höll hon på vaggkanten, mot den andra lutade hon sin kind, under det hon stödde armbågen mot knäet.
Till dig jag flyr, o furste, unnan farans hot; Hos dig jag finna skall beskydd, Ditt eget ädla hjärtas nåd skall rädda mig Ifrån din broders falk och din." En blixt af purpur flammar opp på Voldmars kind, Dock utan svar en vink han ger Sin mulne broder, och i slottets salar snart För skaran fursteparet döljs.
Och Wainahée badade i insjöns våg, och hennes kind var frisk och hennes öga log och hennes hår pryddes af blommor, då hon gick emot höfdingen. Djupt ödmjukade sig Wainahée inför honom, nedsättande sig vid hans fot.
När han med qvällen hädan går, Vid vännens flykt igen en tår Uppå den spädas kind sig röjer; Den förra, knappast född, vardt all; Men denna sväller tung och kall Och natten om den dröjer. Så qvinnan ock har på sin lott Af lifvets håfvor tåren blott; Den föds af fröjd, den föds af smärta. Men fröjdens skymtar och förgår, Och den allena återstår, Som ammas af ett krossadt hjerta.
Jag lägger handen på ditt bröst och känner hur hjertat slår, jag stryker min kind mot den svarta, krusiga rökhvirfveln på din panna, jag lutar mig ner och möter den förskrämda blicken under dina högt bågade bryn Jag vaknade upp och märkte, att man betraktade mig.
Sof, du din moders tröst, då hon lutar sig öfver ditt anlets Leende frid, då klarnar dess öga, och tåren förskingras; Fölle den än på din kind, du stördes ej, loge kanhända Sött som ibland, då din kind af mitt smekande finger beröres. Hvila, du rodnande sky, i gryningens timma, då hvila Unnas ännu; snart, snart irrfärderna börja med dagen.
Dagens Ord
Andra Tittar