Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 oktober 2025
Underliga hafver Herren ledsagat mig hit till min herra och åter till mina fäders land, han skall icke nu förlåta mig. Skulle icke hans makt förmå att frälsa hans folk. Underliga äro hans verk. Hans makt hafver skapat fästen och himlar, och hans mildhet hafver icke aktat för ringa att göra det silkeslena hullet på barnets kind.
Bort flydde från henne hans blick, På Hjalmar föll den, flydde från honom, flög Snabb som en ljungeld mellan båda, Tills att, mot höjden riktad, den kvarblef stel. Då reste sig Sjolf. På hans kind, Den bleka, gråa, rullade klar en tår.
"Tänk, mor", ropade hon, "jag drömde, att Frits gaf mig så mycket penningar, att jag kunde få resa till en skicklig läkare, men när han lämnade mig dem, tyckte jag, att hans händer voro kalla såsom is och hans ansikte hvitt som på en död." "Åh, kära barn, drömmen är såsom strömmen", sade modern och smekte Annas feberheta kind. "Men hvart kan Frits ha tagit vägen?" fortfor hon oroligt.
Som en fura, mellan tallar fallen, Än i stoftet störst och utan like, Låg bland fiender, som stupat, hjälten. Men med sammanknutna händer, mållös, Som af åskan drabbad, stod den gamle, Och hans kind var hvit, hans läppar skälfde, Tills hans sorg fick ord och brast i klagan: "Nu är åsen i min stuga bruten, Skörden på min teg af hagel härjad, Nu är grafven värd långt mer än gården.
"Kransen må den unga bära högt; i hennes öga bor eld, på hennes kind bor löjet, i hennes hjerta glädjen". "Försigtigt må den unga bära kransen, långt lif eger hon för sorgen; den gamlas krans hinner knappt mera att vissna, innan hennes hufvud redan sänkes i mullen. Också Oikameonna var ung, också hennes hufvud sirades af brudkransen och hon trodde, att den aldrig skulle vissna.
Ja, ett är då säkert, sade hon. Man skulle aldrig ha barn. De är bara till besvär. Men när Abraham lade sin blöta nos mot hennes kind, blev hon mild igen, dansade polka med Abraham och lät pojkarna arbeta bäst de kunde. Plötsligt hoppade en stor råtta upp ur bäcken, skumpade långsamt och värdigt över gatan och försvann i en källarglugg. Pojkarna skreko, hundarna skällde och sleto i banden.
"Hvad är det de synda och fresta Herren", utbrast Judith med vrede. "Hvad berättar du mig. Skall jag sådant höra?" Och hon reste sig opp, och hennes kind blossade. Men hon nedsatte sig åter och sade: "Ack, hvad kan en svag qvinna! Hon vill höra hennes ord, om hon bestraffar deras otro och deras hjertans hårdhet".
Och unga och gamla kommo från alla håll med rosor, de skönaste, som funnos i hvarje trädgård, men de rosorna var det icke. Då kom en lycklig moder och sade: "Jag vet, hvar den skönaste rosen finnes. Den blommar på mitt barns kind, när det styrkt af sömnen slår upp ögonen och ler mot mig i barnslig kärlek." "Skön är den rosen, men en skönare finnes det", sade den vise.
Då jag ville två i dig min kind, Om dess rodnad kunde tvättas af, Då jag ville två min barm i dig, Om dess mjälla hvithet flöt sin kos, Då jag ville blomstersmycka mig, Om med blomstren jag fick vissna själv!" Sagdt; och af sin egen fägring kvald Sänkte hon sin hand i bäckens djup, Grumlande i hast dess spegelvåg.
Blif henne ej oblid du, Hvars mildhet aldrig af rykte glöms; Hon var den enda på jorden, Som fått en glädje af mig!" Ljuf föll på Oihonnas kind En tår vid åldrige kungens ord, Men snart till ändrade syner Flög klarnad åter dess blick. Vid stranden ett härskri ljöd, Med stormens brusning, med åskans dån Förmäldes klangen af sköldar Och kämpars jublande rop.
Dagens Ord
Andra Tittar