Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 12 oktober 2025
Vi skola hålla en vapenövning, svarade hövdingen kallt och befallde Singoalla gå bort till de andra kvinnorna. Dessa med alla barnen hade samlats avsides på en fläck inom vagnborgen. Singoalla gick; hennes kind var blek, hennes ögon slöjade. Karlarne samlades kring eken och väpnade sig. Hövdingen förde Erland in i hopen och bad honom i tid välja, innan de bästa vapnen vore tagna.
»Man rår ju inte för hurdan man är», sade han till sist, i det han reste sig upp och gick hän till chäslongen. »Jag skulle önska att jag kunde hålla af dig» han sade det sakta och med en röst som skälfde lindrigt; medan han strök sin hand lätt som en fågelvinge en gång öfver hennes kind. »Jag ville så gerna hålla af någon men jag kan inte.» »Din tid kommer nog», sade hon utan att se upp.
Len var den vind, som strök öfver min kind, men sval var dess smekning. Underliga sensommarlycka. Solsken öfver förgängelsen Lyckan är en talisman, genom lyckan får man tilltro till sig själf. Jag vill minnas. Jag vill minnas en afton, då ett par ögon lyste in mot mina och jag kände lyckan stråla ut från mitt ansikte sensommarlycka.
EUBULOS. Kanhända, om ej denna dödens blekhet låg Uppå hans trotsigt böjda läppar, om hans kind Bar färg af lif, om ögat ägde eld och glans, Såg jag TEKMESSA. Hvad såg du, skynda, svara, säg mig, hvad? EUBULOS. Såg jag dock nej, hvem ser väl det omöjliga? TEKMESSA. Säg ut! Kanske omöjligt syns, hvad möjligt är.
Led några forsar dit, som öfverrösta Min klagan, om jag klagar, och ett vindkast, Som sliter tårarna ifrån min kind, Att ingen dödlig anar, hvad jag lider! Så är den andra taflan skön. Och nu! Tag mera mörka färger, gör en natt, Som dyster hvälfver sig kring moln och stormar.
Tag min lilla grevinna vid handen, för henne in i sovkammaren, kläd av henne, lägg henne, sitt bredvid henne och håll henne i handen. Ty grevinnan är mycket mörkrädd. Vilket lilla vännen kanske också är. Nej, inte är jag så värst rädd, sade Valborg. Hon böjde sig litet åt sidan, undgående den grevliga handen, som tycktes vilja snudda vid hennes kind.
Sade och teg; då flög den rodnande blygseln af flickans Yppigt blomstrande kind som en färgrik fjäril af rosen, Och hon fällde sin vänliga blick på den raske Mattias, Medan till rocken hon gick och började spola ånyo.
Se, där vid fjärdens nakna strand En flicka skådar du; Med pannan lutad mot sin hand Hon sitter ensam nu; Hon blickar stum mot land och sjö, Och hvit är hennes kind som snö. O, mången dag, o, mången natt Hon synts, där nu hon är. I går vid samma våg hon satt, I morgon finns hon där. Hon grät nå'n gång en tår förut, Men längesen hon gråtit ut.
Nu var ångesten borta. Nu betydde det, att bli gammal, just att vinna sin sons tillgifvenhet. Hvilken oändlig trygghet det låg i att vara mor! Aldrig hade det väl funnits en son, som vändt sig bort från sin mor, derför att hennes hår blifvit hvitt eller hennes kind fått rynkor. Tvärtom!
Dagens Ord
Andra Tittar