Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !

Uppdaterad: 16 juli 2025


Genomgående skakningar komma svaga karaktärer att brista som rämnande hus, men de starka bli däraf endast fastare i sina fogar. Att ha varit lycklig, det är att ha sett himmeln blå och solen skina. Detta har äfven jag sett. Men det var en sensommardag, och solskenet var icke varmt, det ägde den kyliga klarhet, som väcker ett oändligt vemod, därför att det är ett afsked.

Han har blott i fyra månader varit enkling. Den förra hustrun har knappast hunnit kallna i grafven. Enklingssorgen är snart förgången, det vet du ju nog. Och nu är han väl i sjunde himmeln och förtjust att den förra hustrun dött. Det kan väl aldrig vara möjligt. Kanske inte medvetet, kanske utan att tänka det och utan att erkänna det ens för sig själf.

Men himmeln sken månen klar som förut och stjernorna tindrade. Almas blick stannade ej vid dem; hon dolde ansigtet i sina händer och böjde pannan ner emot knäna. Längre bort tände Nymark en papyross och satte sig sedan en sten för att se om skridskon ena foten. En rem hade gått af. När han fått den lagad, vände han sig till Alma, som allt ännu satt i samma ställning.

Ja, det fanns hos dem en egendomlig, aningsfull väntan, som de andra träden saknade. Och den gyllene solstrålen frågade: "Ni äro väl mycket bedröfvade för att ni måste bort från skogen, bort från bröder och systrar, bort från den blåa himmeln, från luft och sol?" "Bedröfvade? Nej, vi äro däremot mycket glada; ty vi skola skåda människornas julfröjd."

Hon såg de många julljusen stiga allt högre och högre, hon såg, att de voro himmelsklara stjärnor, som gnistrade. En af dem föll och gjorde en lång eldstrimma himmeln. "Nu dör någon", sade den lilla, ty gamla mormor, hvilken var den enda, som varit god mot henne, men nu var död, hade sagt: "När en stjärna faller, går en själ upp till Gud." Hon tände åter en sticka.

"Mamma, känn min panna, hur den bränner." Alma närmade sitt bleka ansigte till honom. "Jag kan inte, Arvi," ljöd det hviskande från hennes läppar. "Mina händer äro orena. Men säg det inte åt någon." Arvi teg en stund; sedan fortfor han åter: "Mamma, jag är rädd. Den der väggen faller." "Inte faller den. Men mamma faller en kvarnsten." "Hvarifrån." "Uppifrån. Från himmeln.

Jag sitter nu beklämd af dröfve tankar, Min längtan och mitt hopp för tross och ankar, Ty väderguden blåser strängt emot Med ömkan af den sorgen som mig sårar, Och himmeln fäller, lika som jag, tårar, Sjuk af min sot.

Sången tonade ut vackert ibland gran och fur. Det var som om en liten änglahär dragit fram. Skogen lyssnade, höll andan. Inte ett ljud af gläfsande räf af hemskt tutande uf eller uggla. Endast barnens sång hördes. Ante sjöng med, starkt och högt. Han höll sina ögon anropande lyftade upp emot den tröstlöst dystra himmeln.

Jag slog alt fortfarande mina näfvar mot toften, det skedde som af ett inre tvång och det lättade mitt hjärta, jag slog dem, länge att armarna ända upp till axeln domnade och handen maktlöst öppnade sig. Antti, Antti ! Jag såg upp mot den blånande himmeln och klagade för den öfver orättvisan, som vederfors mig. Fans där en Gud?

Sent om aftonen, alla andra redan lagt sig till hvila, gick Emmi ut gården. Det var mörkt och tyst, men himmeln ofvanför var stjärnklar. Hon satte sig nedersta trappsteget för att tänka öfver sin nuvarande belägenhet och sin framtid. Inte blef den ljusare af att hon tänkte därpå, tvärtom syntes den henne endast mörkare, och hvart hon än såg omkring sig, var det skumt och svart som natten.

Dagens Ord

hovet

Andra Tittar