Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 november 2025
Han såg väntande från den ena till den andra, men de voro upptagna med att sticka svärden i skidorna, och molnbildningarna på himlen stodo vita och orörliga. Det muntra sorlet, som hade hälsat guden, var bortblåst, och den tillfälliga ysterheten föll som en mask från de svårmodiga ansiktena. Hornen och träbägarna blevo icke fyllda vid mjödkaret, och några kastade bort dem.
När solen kom däröfver, Ett ögas varma strålar, Då smälte det i floder Af känslor och af tankar, Blef fritt och mätte rymder, Tillförne obekanta, Blef varmt och blef en spegel Att fatta blåa himlen Och jordens blomsterfägring Och i sitt djup förvara Det blida ögat ständigt." "Och hvems, o flicka, säg mig, Var detta blida öga?"
O, att i praktens salar En fånge lik jag vuxit, Blott skådat lampors skimmer Och vandrat stel i glansen Af guld och af juveler! Då ägde jag kanhända Som Voldmar stora anor, Då vore jag furstinna, Fick älska den, jag älskar, Och älskas ock tillbaka." Hon talte, ljuden dogo På hennes rosenläppar, Och fursten teg. I himlen Af deras kärlek föddes Ej ordens skyar mera, Och tyst och klar var kvällen.
Det var visst värdt att föda hit i verlden sådana här glada laxar som jag är. Och det är nog bra roligt här i lifvet. Vår herre vet allt hvad han gör, när han ställer det rigtigt gladt för en ända från vaggan. En del menniskor ha sitt nöje af djurplågeri. Men i himlen ha de sitt nöje af tocke här djurplågeri. Och jag mitt satans djur, jag är till för att vara till narr för englarne, jag.
Flickan satt vid bäckens strand, Tvådde sina fötter där; Sjöng en fågel ofvanför: "Flicka, grumla bäcken ej, Himlen syns ej mer i den!" Flickan slog sitt öga opp, Talade med tårad blick: "Sörj ej öfver bäcken, du, Bäcken klarnar snart igen.
Han hatade mig han hatade mig, mumlade han, och han missunnade mig att överleva honom! Kan jag någonsin bli klok på allt detta? Vad är det då för föremål han burit dit för att skoja med mig? Det måste vara hans feberdrömmar detta. Han ryste. Himlen vet vad en sådan människa kan hitta på, tänkte han. Minne från förfäderna? Omöjligt.
Du, min son, min innerligen käre! Gå, att hafvets djup dig sluka måtte, Som det mig i detta nu skall sluka Från den kulna klippan. Mörkne, mörkne Öfver dig den ljusa solen! Öppne Himlen sig med vredens blixt och dunder, Och förbittrad gifve jorden åter Dina gömda ben! En son, en sonson Efterlämne aldrig du!
Med flickorna kunde det vara detsamma, men pojken, äldste sonen, blifvande caput familiae, en sådan obehaglig klump! »Mamma!» Lille Karl August stack fram sitt hufvud ur hålet i sitt hus, såg upp till modern, som i det öppna fönstret stod och sköljde salaten, stirrade frågande med sina ljusa ögon och gapade med sin röda mun, »mamma, ä' det roligt i himlen?» »Det vet jag inte. Hur så?»
Det slutas aldrig väl, om han blir vred. Att svamla? Hur? Hvad menar ni därmed? v. Ni är för god att fråga, jag att svara. Räck mig er hand! FRANK. Får gå, här är den, tag! v. DANN. Jag råkar snart i ifver. FRANK. Också jag. Nå, himlen vare tack, den slöts då, striden. v. FRANK. Jag tror det ock; det feltes ganska föga. v. DANN. Jag brusar upp mot dem, som stöta mig.
Bland de bättre begrafningsrimmen märka vi dem till grefve Tott vid hans äkta hälfts, född Oxenstjerna, död, som ega flera praktfulla oratoriska satser. Utan tvifvel har man mycket beundrat denna till den sörjande grefven: »Ey skiäres utan kvaal ens halfva hierta aff, Män himlen gier thet heelt igen, ok halfft en graff.»
Dagens Ord
Andra Tittar