Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 november 2025
Abraham stannade mitt framför honom. Men Andersson vinkade högtidligt avvärjande. Bara bara ur vägen en smula godhetsfullt om jag får be Vart ska Andersson gå? Vart sa herrn? Vart vart fan Till himlen. Ser herrn. Jag går till himlen vart jag går ser herrn men det är en förbannad trängsel godhetsfullt ur vägen Och Abraham gick ur vägen.
Man afskaffade den i ett slag genom läseriet, trodde man. Johan blef läsare af många motiv. Bankrutt på jorden, han skulle dö vid tjugufem år med smält ryggrad och bortfallen näsa, sökte han himlen. Tungsint af naturen, men full af ysterheter, älskade han det tungsinta.
En Spegelian är i detta fall Ingelman, som skrifver: " Öfver jorden himlen hänger, Lik en bister örn, som ser På det rädda rofvet ner Och uti snärjande kretsar sig svänger ." Han tyckes nämligen antaga, att örnen lefde af jordiskt rof, hvilket han troligen skall hafva svårt att bevisa.
Endast en omständighet kan ju vara beklaglig: du miste alltför tidigt din hustru!... Ack ja, suckade patronen med en blick till himlen, hon gick ifrån mig, till min otröstliga sorg! Och lemnade qvar mig ensam med min smärta och tre minderåriga! Dem måste man uppfostra, det är fan så dyrt. De ha inga karaktärer, de brås på modern, gunås! Dåliga anlag!
När bränningarna gingo högt och stormen röt, då stod han i fönstret och såg ut över det vräkande havet, och han kunde stå där i timtal, utan att det var honom möjligt att slita sig loss. När himlen var blå och vinden spelte sval och stilla över ön, då gick han ensam ned till stranden, fångade sjöstjärnor och lärde sig leka med båtar.
Han rullar himlen som en klädnad hop, han slår Mot bergen, och de spruta rök och lågor fram, Han hotar vågen, och den sjunker kufvad ned, Han näpser stormen, och orkanen blir en suck. Nämn mig ej andra rika, blott min vän är rik; Hans äro jordens skatter, hafvets skatter hans, Hans schaktets guld, hans pärlorna i flodens djup, Och alla Orientens ädla stenar hans.
Mig tycktes då, att alla goda män'skor på jorden voro döda. Gud var död och himlen svepte sig, ett dunkelt sorgflor, kring all den döda världen. Här allena uti mitt bröst ett hjärta slog; mig tyktes som i en dröm, att du var död, det gjorde min själ så godt. Vansinnets ljufva mörker omgaf mitt hjärta som en läkedom. Se'n vet jag icke hvad som hände mer.
Likasom de sakna sjelfkritik, äro de också utan hållning och en alltigenom värdig sorgestil. Vi skola ur massan blott uttaga några få citater. Hvad skall man säga om det tillkrystade i en sådan sats som denna?: Himlen ville ej att en viss person skulle bli längre i den falska och bekymmersamma verlden, »Som mäd gull-glysand skijn mång tusends gudh-veet skymmer».
Händerna sträckte jag opp mot himlen och fattade sedan Stafven och tågade af; barnhopen på kälke bakom mig Drog jag och gick gråhårig från socken till socken och tiggde.
Sergej ville »förlofva sig». »Endera giftas eller ingenting alls», förklarade Kajsa. Tre dagars stillestånd. Två dagars skärmytsling. Mulet väder, regn, åska i luften. På den sjette dagen klarnade himlen. På den sjunde sken solen. Sergej älskade. Kajsa stred emot, men den lyste ut ur hennes ögon, hjertelågan. Hon var i sjelfva verket redan öfvervunnen.
Dagens Ord
Andra Tittar