Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 7 juli 2025
En vän, som ej ifrån er går, En egen, som kan läsa skriften, Som i ert klara öga står Och talar med så tydlig mening Om en ovansklig inre vår, Om huru vekt ert hjärta slår I trots af all predikan om förstening. v. DANN. En vän, en egen! JULIA. Hvem, jag? Det sker ej, nej, vid Gud, det kan v. DANN. Hör upp med ditt fördömda: kan ej, flicka! JULIA. Vill onkel tvinga mig att ta en man? v.
Du hotar? JULIA. Nej, jag tänker bara, Om jag, som ej är varsam alls, Kom i extas och som en liten mara Slog armarna så här kring onkels hals. v. DANN. Bort, stygga unge, du kan spara Ditt smek, tills jag får tid därmed, Jag vill ej smekas nu, då jag är vred. JULIA. Vred? Nej, hur kan ? Ack, svara ofördröjligt, På hvem? Hvarför? v.
FRANK. Nåväl, ett täcke, fäst För hvarje fönster, tempererar ljuset; Det kan min herre minnas till härnäst. v. DANN. Gå, Julia, genast du och skaffa täcken! FRANK. Behöfs ej. Jag blir hemtam snart som gäst, Jag vill gå själf och välja dem på fläcken. v. Blir det ej karl af den, så rider näcken. FRANK. Han finns där nere ju, er ynkerygg, Han, som mig körde hit? v. DANN. Hvem, gamle Trygg?
FRU BINGEN. Jag är så lätt förstämd, jag har fått bära Så mången bitter sorg v. DANN. Som gått förbi, Jag hoppas det? FRU BINGEN. Ja, himlen vare ära! Dock undrar jag, att jag så häftig var Emot den unge målarn, fast så nära Jag såg hans båda ögon. v. DANN. Hur? FRU BINGEN. Ett par, Hvars likar jag ej sett sen unga dar, Då jag dem såg hos ängeln här, er kära. v.
DANN. Var kort, min fru, så kort ni kan! FRU BINGEN. Visst kan det smärta en, visst kan det svida Uti ens hjärta, att en okänd man v. DANN. Tyst, gnäll ej så! Er röst är svår att lida. Säg lugnt, hvad saken gäller. FRU BINGEN. Så, minsann! Jo, målarn, han grasserar efter täcken. v. DANN. Hå, är det därifrån den kommer, skräcken? Gif honom dem, så slippen I hvarann.
Hvad blef er vinst, den glädje, ni fick smaka? Jo, guldets glans och rikedomens makt, Bekymmersamma lika att bevaka Som att förvärfva, har ni ofta sagt. Men aldrig har en kvinnlig hand sig lagt Rätt mjukt i er, ni har ej ägt en maka; Ni lefvat, njutit, lidit blott för er. v. DANN. Låt bli att titta, flicka, tala mer! JULIA. Jag frågar, hvem på vida jorderingen Er mött med värma, utan svek?
Min vagn far snart till staden, Beställ ut färg, så kan ni, som ni ser. MÅLAREN. För mycket! v. DANN. Öfverskottet tillhör er. MÅLAREN. Allt detta guld? JULIA. Det går nog åt för raden. MÅLAREN. Hur kan jag tacka nog? v. DANN. Se så, gå ner Och stryk, hvad ni har öfrigt af er röra. Sen ni det gjort, så kom igen Hit upp till mig att efterhöra.
DANN. Ja, det är möjligt, likså sant och visst, Som att det är förgjordt, fördömdt, för löjligt Med dina möjligheter först och sist. JULIA. Men, bästa onkel, verkligt en artist? v. DANN. Just en artist och en berömd tillika. JULIA. Hit skulle komma en med sådant gry! Det kan jag aldrig tro. v. DANN. Det gör mig lika. JULIA. Man kan hur? utan nål ej sy? Hur säger onkel?
DANN. O himlens makter, jag välsignar er För det mig unnats denna dag få skåda. Det haglar på mig glädje mer och mer. JULIA. Nu, onkel, har jag sluppit ur min våda: Jag narrats, att ni är tyrann, och ni, Att jag är tokig, det kan kvittadt bli. v. DANN. Du tokas jämt. Men hvad är det för glitter?
Min Gud, behöfver man väl kunna trolla, För att ur tusen böcker fatta opp En konstnärs önskningar, hans mål, hans hopp, Det lif, som spänner i hans själ dess strängar? v. DANN. Förträffligt, allt det där är sant Och genom själfva stilens många slängar Tillika ganska grant. Ett enda synes dig dock obekant, Det enda, du, att han behöfver pengar. Ack, pengar! v. DANN. Pengar, pengar, kära du!
Dagens Ord
Andra Tittar