United States or Guatemala ? Vote for the TOP Country of the Week !
Här ligga tusental av dem på vägarna och i gräset. Sen slås gräset, och så kommer en sån där nål kanske i magen på ett djur som äter gräset. Det är inte bra med en hårnål i magen. Han blir tyst och så fortsätter han: Djuren ha det alltid svårt. Jag har varit så ledsen hela dagen i går för ett djur. Det var bara en liten lövgroda, en sådan där liten groda, som inte är större än en nagel.
Ibland nickade han åt henne. Men han gjorde icke som svärfar Broms, han talade aldrig med sin hustru. Han kände knappast igen henne, hon var redan så oändligt långt borta. Och damen på porträttet hade en uppsträckt förnäm hållning, som icke var fru Maries. Händerna lågo tunga i knät, utan nål, garn och stramalj.
DANN. Ja, det är möjligt, likså sant och visst, Som att det är förgjordt, fördömdt, för löjligt Med dina möjligheter först och sist. JULIA. Men, bästa onkel, verkligt en artist? v. DANN. Just en artist och en berömd tillika. JULIA. Hit skulle komma en med sådant gry! Det kan jag aldrig tro. v. DANN. Det gör mig lika. JULIA. Man kan hur? utan nål ej sy? Hur säger onkel?
Men Sabina hviskade: "var ej ledsen Amirantha, lemna du den bara åt mig och promenera vidare en stund". Och när fröken Amirantha kom samma väg tillbaka, kom Sabina emot henne med handsken hel och nätt igen. Hon hade nål och tråd i sin ficka, och hennes snälla fingrar hade lagat spetsen hel, och så var det tid att fröken måste gå hem igen.
Man ska inte alltid tänka på sin framtid, klippte ingenjören av. Han talade kort och häftigt och det fanns en ond, nästan lömsk glimt i blicken. Men det märkte icke fru Marie, där hon satt med nål och garn och stramalj. Det var besynnerligt ska man inte det? Nej, fortsatte ingenjören. Se bara på mig. Det är inte alltid, det slår väl ut Då måste fru Marie skratta.
Hon tog en rostig nål ur dess bark, och i det hon föll mig om halsen och kysste mig, grät hon av lycka. Hon satte omsorgsfullt reliken tillbaka i trädets bark. Ty hon hade icke hjärta att taga den bort. Kanske hade hon en rent av vidskeplig fruktan att rubba den. Men sedan hon funnit den, försvann det sorgliga intrycket av egen missräkning och andras nöd plånades ut hos oss båda.
Hon sitter där länge, och i höstdagern talar hon med någon, som ingen kan se. Hon befaller kusken, som håller i närheten av graven, att kora tillbaka till landsvägen. Så böjer hon sig ned och samlar mull från graven i sin näsduk. Därefter tar hon fram ur en syväska svart siden, nål, tråd och sax. Av sidenet klipper hon till och syr en liten påse. Därpå tar hon av mullen och fyller den.
Och som om vi med denna lilla händelse fått en tröstande hälsning från goda andar, vandrade vi lyckliga tillbaka över brända tomter, vilka ej lämnat oss annat kvar än en gammal rostig nål, som var så väl gömd, att ingen kunnat taga bort den. Hur ofta har jag icke tänkt på denna färd över brända tomter, hur ofta har den icke sedan synts mig som en symbol för hela vårt liv!
Lars! sade han, satte vänstra armbågen på bordet, höll handen med utspärrade, ringbeprydda fingrar framför sig. Du ser den här handen det är jag, Träsken. Och fingrarna äro mina döttrar. Sting en nål i lillfingret känns det i handen? Ja. Hugg av ringfingret blöder handen? Ja. Kan handen leva i kraft och Herrans välsignelse om fingrarna tvina bort? Nej.
Emmi skulle också skrattat, om hon icke varit så sorgsen och haft en sådan kväfvande känsla i strupen. Hon förundrade sig där hon satt öfver att hon i morse icke påmint sig ett medel mot sömnen, som hon ofta begagnat sig af, nämligen att med en nål sticka och skrapa sina armar. Däraf hade nu uppstått hela denna stora, ohjälpliga olycka, som skulle ödelägga hela hennes lif.