United States or Brazil ? Vote for the TOP Country of the Week !
Man ska inte alltid tänka på sin framtid, klippte ingenjören av. Han talade kort och häftigt och det fanns en ond, nästan lömsk glimt i blicken. Men det märkte icke fru Marie, där hon satt med nål och garn och stramalj. Det var besynnerligt ska man inte det? Nej, fortsatte ingenjören. Se bara på mig. Det är inte alltid, det slår väl ut Då måste fru Marie skratta.
Ibland nickade han åt henne. Men han gjorde icke som svärfar Broms, han talade aldrig med sin hustru. Han kände knappast igen henne, hon var redan så oändligt långt borta. Och damen på porträttet hade en uppsträckt förnäm hållning, som icke var fru Maries. Händerna lågo tunga i knät, utan nål, garn och stramalj.
Så illa kunde det icke vara. Svärsonen var långsint, det visste hon. Antagligen gick han och surade, därför att hon bett honom skämmas. Louise fick umgälla sin mors häftighet. Det var illa. Fru Marie insåg, att hon måste söka försoning med svärsonen. Det var visserligen en smula påkostande men måste ske. Hon tog sin stramalj och gick upp till Louise. De satte sig vid salsbordet.
Men fru Marie lyssnade uppmärksamt, och när hon då och då lyfte blicken från stramalj och garn, ansträngde hon sig för att giva de stengrå ögonen ett uttryck av intresse, av gillande, av beundran. Över huvud taget: ett uttryck. Ja, sade hon. Det hade varit någonting för far. Han, som ville sina arbetare så väl. Och som var så praktisk.
Slutligen sade fru Marie: Säg, Julius har du aldrig tyckt om mig? I detsamma reste hon sig hastigt och kastade ifrån sig arbetet. Nej, det är ju barnsligheter. Du behöver inte svara. Hon gick ut ur rummet. Och det var första gången fru Marie kastade sin nål, sitt garn och sin stramalj på golvet. I mitten av september insjuknade fru Marie i lungkatarr men tillfrisknade efter ett par veckor.