United States or Lithuania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han behövde icke vänta länge. När Elsa stuckit tillräckligt många hål, tog hon Abrahams kniv och började skrapa mossan av ett körsbärsträd. Rörelsen frestade alltför mycket på det slitna linntyget, en trådknapp hoppade som ett litet djur från axeln, och den smala uddspetsen gled med retsamt behag och lade sig i en fladdrande slinga under flickans vänstra bröst. Aposteln såg.
När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm och tomlådor skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om han sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp på sin kammare.
"Ja, jag vet int' om vi haft roligt. Men vi ha' hjälpt till i fähuse, vi ha' mjölka alla getterna", upplyste Ante tveksamt. "Ja, de var väl roligt de", afgjorde Gertrud. "Det är roligt också, för det blir så fint efter", påstod Ingegärd bestämdt. "Och så skrapa vi korna innan dom släpptes ut", sade Maglena belåten. "Precis det bruka vi få göra också", föll Gertrud in.
Det var en sällsam händelse i Valdemars liv, att han satt där utan kvinnosällskap. Stundvis kände han oro och ångest. Det fattades det mjuka och lena i luften. Allting var hårt, kantigt och tungt med lukt av vin och stall. Det var som att skrapa sig mot barkiga stammar och stickiga timmerväggar.
Ni ska inte få mjölka katta en gång, eller måka eller skrapa korna och gå till skogs med dom. Nej, inne i mjölkboden ska ni få sitta och läsa i Oldeboken hela dan! Nåå, vill ni svara än?"
Därför vill jag också förunna dig såpa att tvätta Änne och hand, och en knif att skrapa ditt grånade skägg bort, Ty så skjuter det fram, att den svarta kinden och hakan Likna en bärgad teg, där stubben allena är, öfrig."
Försöken misslyckades jämmerliga. Hon kunde icke utdela den minsta lilla skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och hennes noggrannhet tog sig ej sällan lika löjliga uttryck som nu, då hon med väckarklockan i handen lurade på sin kammarjungfru. Den där väckarklockan hade för resten ännu en uppgift: den var en symbol för vetenskapen.
Så blir den också därefter och man kan även i bildat sällskap träffa på fräcka unga personer, som på sin manschett anteckna, vad en gammal prästman råkar doppa i sitt kaffe. Denna skrapa, riktad mot Ludwig von Battwyhl, var icke alldeles oberättigad, ty den unge mannen hade verkligen gjort ett streck för varje skorpa och en kråka för varje småbröd, som prästen doppat.
Stiger då den svarta molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar hagla på däck.
Dock behövde han se veckor, innan han kunde med sin fantasi skrapa ut de råa fläckar hennes ofullkomliga gestalt satte i hans öga. Han dresserade sin syn att ej se hennes något grova händer, sitt öra att ej förnimma de ibland simpla orden och tonfallen i hennes röst, sitt luktsinne att ej stötas tillbaka av hennes starka svettlukt, när hon kom från köket.