Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 november 2025
Alma tog ingen del i samtalet, som numera rörde sig kring jordbruket, ty utsigterna för årsväxten bekymrade inte synnerligen henne. Hon gick utan att säga något vid sin mans sida och betraktade skogen, som stod så tyst på båda sidor, att inte ens ett blad rördes. Ibland prasslade det på en gren; det var säkert någon fogel, hvars nattro de störde med sin promenad.
Men när hon kom ihog de nattliga synerna, vaknade likväl hos henne en önskan, den sista i detta lif. Hon skulle önskat att blifva sänkt i jordens sköte, djupt under mullen till den eviga hvilan. Och hon bekymrade sig inte ens öfver hvad det var, som skulle möta henne der på andra sidan grafven, ty det kunde inte vara värre, än den der nattens lidanden.
Lundstedt hade avlämnat sin värd i Svärdsbro, sedan han bultat opp den bekymrade makan, och utan att avvakta tillfället att göra hennes närmare bekantskap gått till gästgiveriet med snabba steg för att beställa skjuts till Södertälje. Som det fanns hästar inne, satt han snart på en ny liten pinnkärra och ruskade i väg norrut mot hans längtans mål.
Jag sträckte upp mina armar och lade dem om hans hals. Jag tiggde. Jag har aldrig haft en aning om, att jag kunde bedja så, min stämma hade tonfall som jag aldrig hört. Hvad han tänkte om mig, bekymrade mig icke. Det fanns endast ett: att jag älskade honom. Han lade sina armar omkring min nacke, han stod och såg ned i mitt ansikte, leende som endast han kan le, så strålande varmt som ett solsken.
Så litet bekymrade man sig då om det offentliga lifvet. Censuren var sträng. Vår tidningspress med sin granskning skulle hafva betraktats som ett oerhördt politiskt brott. Men hvilken prakt och ståt utvecklades ej i stället vid en begrafning! Hvilken lång procession, hvilka sorgefanor och draperier, som klädde hela templet i svart, samt prydliga liktal i kyrkorna, dit tåget alltid begaf sig!
Men lokmännen gingo bekymrade hem till Johansson för att vid en kopp kaffe diskutera den situation som uppstått. Diskussionen övervars även av Pelle Johansson, lokförarens minderårige son, och det var denne förhoppningsfulle unge man, som löste knuten. En stund senare begåvo lokmännen sig till trafikchefen.
Olle har sagt oss, att ni är mer än villig att lämna Larsbo. Har hon sagt det, genmälte Brut lugnt, så har hon ljugit. Ljugit! flämtade fru Olga. Men han bekymrade sig inte om hennes sinnesrörelse utan fortsatte: Om en person får höra att han är överflödig och att man vill bli av med honom, så kan han naturligtvis inte stanna. Men han går inte frivilligt. Fast det låter trevligare att säga så.
Mången kväll lade hon sig till vila, sedan hennes sista kopparslant åtgått till dagens behov, men den följande morgonen kom alltid med ny hjälp; någon av hennes kunder visade sig alltid i rättan tid för att hämta sitt "lin" och betala hennes vackra arbete. Under sin fotresa i Montans sällskap hade Sven häftigt insjuknat och kunde slutligen med möda släpa sig fram vid den bekymrade värvarens sida.
Å nedra botten af ett af husen var en af utskänkningsbolagets butiker belägen. Der utanför vandrade en polis långsamt och likgiltigt gatan fram, här och der småpratande med några af de otaliga trasiga arbetare eller qvinnor, som med svagdrickskrukor eller bränvinsbuteljer i händerna gingo till eller från huset. Men polisen bekymrade ännu Matti föga.
Jag stod tyst och såg ut genom glasdörrarna med den orörliga blick, som jag så ofta får, när han betraktar mig. Jag tänkte, att han måste finna mig bra dum, men det bekymrade mig icke. Vi stodo helt nära hvarandra. Han kysste mig på kinden utan ett ord, utan att jag kunde ana hvad han ville göra. Han tog det som den naturligaste sak i världen. Men är ni tokig! Ingen känner oss. Alla känna er.
Dagens Ord
Andra Tittar