Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 september 2025
Hon talat så, och från sin hjässa lyfter hon Den yppigt vilda kransen bort Och löser halmens gördel från sitt smärta lif Och blickar opp på nytt och ber: "O furste, furste, glöm af nåd din vrede nu, Ett flyktigt ögonblick, ej mer, Låt mig ditt anlet se, hur det i mildhet syns, Och låt mig tacka dig och dö!"
Det var då, i stunder såsom dessa, Man förgaf att se, att hon var vacker, Och på ängeln såg, som nu i skimmer Log, där hennes anlet nyss sågs blomma. En gång kom från ett besök i staden Hennes moder hem. "Mitt barn", hon sade, "Håll dig nu beredd att få visiter Af vår granna värld.
Varmare skall i hans tjäll du än annorstädes emottas, Höra ett välkomstord, som menas och säges ej endast, Finna ett öga, som gläds att betrakta dig, gläds, att ditt anlet Visar ett drag, ej sedt och ej glömdt sen gladare tider. Så han sade och nämnde ert namn, högvördige pastor!"
Från Voldmars anlet flög Den skymt af vrede snart, som först där röjdes, Och vänligt sträckte han Emot den årbetyngde slafven handen: "Miljutin", var hans ord, "Hvad gör, att så din furste du bestormar? Stå upp, hvad är din bön? I dag går ingen sorg från denna boning." Den gamle drog en suck: "O herre, ringa är den ringes klagan; En lärka ägde jag, Din hök har röfvat henne från min hydda."
LEDSVENNEN. Som på himlens hvalf Orions tvenne stjärnor. TEKMESSA. Och emellan dem, De två, dem själfva, såg du ingen skillnad, barn? Fanns hos den ena eller andra ingenting, Som gaf ett företräde? Bar den ena ej Sitt hufvud högre, syntes han ej skönare Till skick och anlet, manlig mer och mera djärf, Bekräftande med blickens trots sin härskarbörd? Hur var det, gosse?
En skugga, löfvens skugga, Kanhända hjärtats äfven, Föll nu på furstens anlet, Men så till svar han talte: "Nadeschda, kejsarstaden Och krigarärans tjusning Och hofvets prakt och nöjen, De hålla Voldmar fången." Den sköna flickan sade: "Två gånger blott mitt öga Sett dessa heder löfvas Och löfven åter falla, Och redan tvenne gånger Har fursten här besökt oss.
På stranden kände han sin hydda, kände Dess glada fåglars morgonbön; berusad Ur fröjdens öfverfyllda nektarkalk, Föll han i salig yra på sitt anlet, Välsignande det lif, han nyss förbannat, Den jord, han kallat smärtans afgrund nyss.
Det dagas på Morvens strand, I dunklet grånar på klippans höjd Morannals torn, och där under I dimmor suckar ett haf. Oihonna, du syns ej än, Hafburna flicka, hvar drömmer du? Stå upp, dig väntar Morannal, Den gamle saknar sitt ljus. Ej ser han, att natten flytt, En ändlös natt i hans öga bor, Ej jordens brudliga anlet Han ser vid morgonens kyss.
Sitt hvita hufvud böjer ödmjukt ner Den åldrige och ger till svar: "När solen strålar, höge furste, mild och klar, Är jorden strålande också; Men ve, när solens ljusa anlet skyms af moln, Då mulnar jorden ock i sorg." Han slutat knappt, då han sin fosterdotter ser. Den ädla flickan kommit nyss Och ställt sig obemärkt i andra tärnors krets; Den gamle varsnar henne nu.
Stannande framför hans fötter, stod han Stum med öfver bröstet knutna armar; I hans anlet syntes skuggor skifta Mellan sorg och vrede, harm och ömkan, Och hans blick låg sänkt på pergamentet. Länge stod han tankfull, dock omsider Bröt han tystnan.
Dagens Ord
Andra Tittar