Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 september 2025
Ren tre runda år jag sett på henne, Men dock aldrig lyckats se dess öga, Svarta öga och dess hvita anlet. Och jag samlade en jungfruskara, Och bland skaran Militza, den unga, Att måhända lyckas se dess öga.
Ändtligt märkande, hvad henne ärnas, Kvidande, som ormen krossad hväser, Ber hon sina svågrar om förbarmning: "Tålen ej, om I en Gud bekännen, Att så ung jag muras in i grundvaln!" Detta ropar hon till sina svågrar; Men sitt anlet vända de från henne. Då med kufvad skam och tadelfruktan Ber hon slutligt till sin egen make: "Tål det ej, min dyre man och herre, Att så ung jag muras in i grundvaln!
Nu var Fjalar konung gammal vorden, Satt mest stilla i högbyggd sal, Hade ej sen länge sitt land beskådat, Ej fått andas svalkande sjöars luft. Och det blef en dag, och solen stigit Nyss ur böljornas bad i glans, Och dess aldrig åldrade glädje lyste Som i forna dagar i salen än. Kungens håg var lätt i morgonstunden; I förklaring hans anlet sågs.
Säg mig, när du ser en människa, Förstår du, om hon gömmer glädje eller sorg? BUDBÄRAREN. Dag har den glades anlet, men den sorgsnes natt: LEIOKRITOS. Hvad hade deras? BUDBÄRAREN. Dag. LEIOKRITOS. Med glada bud alltså De återkommit. Svara, att jag väntar här. Men du, hvad gör din glädje, efter äfven du Har i ditt öppna anlet dag? Helt säkert fick Du nyss en önskan uppfylld?
Se hennes anlet, likt en höstlig källa, Af stormar grumlad, öfverhöljd med spillror Af en förhärjad blomstervärld; ännu Är himlen dock ej jagad ur dess spegel. Så hvilar äfven där i hennes anlet Ibland förstörda drag en stämpel än, Som är mig känd, som jag förut har älskat. Kom närmre, vilda tärna!
Till Delfoi kom jag, kom till helga hålan vid Parnassos fot och templet, på hvars tröskel jag Prästinnan fann, det doldas genomskåderska. Blid var hon vid min ankomst, satt i drömmar sänkt, Med handen under lockomflutna pannans snö. Men när din gåfva andaktsfullt för hennes fot Jag lade ned och föredrog ditt ärende, Förändrades den höga jungfruns anlet. Opp Från stället stod hon.
Här, med sol, med haf och med jord till vittnen, Skall han stå och döma emellan oss." När han sagt det, syntes Hjalmar. Ensam Kom han klippornas stig uppför, Ej som fordom strålande, vapensmyckad, Men med blottadt hufvud och utan sköld. Blekhet i hans anlet låg, lik skenet Öfver drifvan en månklar natt; Dyster var han själf som en syn ur grafven, Och i handen bar han ett blodigt svärd.
För Oihonna blott ljuf är sången, När med klangen af drabbande svärd Harpan ljuder, och segrar Stormlikt brusa på bardens läpp. Blott för hjältar hon flamma kunde, Älska blickar af trotsande mod. Gå, du suckarnas yngling, Ingen tröst för din sorg hon har." Harm sig tände i Rurmars öga, Rodnad spreds på hans bleknade kind, Bort han vände sitt anlet, Och ur grottan försvann han tyst.
Men lag skall öfverlefva mig, som jag Långt efter den blef till." Han talte så. En bäfvan genomlopp De båda unga männerna i saln, Och nu han slog sitt klara öga opp Och såg på generaln. Det bistra uttryck, krigarns anlet haft, Var borta, varmt han mötte gubbens blick; Han tog hans hand och tryckte den med kraft Och böjde sig och gick.
Mången nämnde äfven sen med tjusning Om den blyga flickan, hur hon stundom Vågat skåda opp mot grefvens öga; Hur en klarhet, leende och himmelsk, Strålat då hvar gång i hennes anlet Och ett nytt behag kring purpurläppen Kysst i flykten hvarje ord, hon talte. Hvad som taltes, hörde eljest ingen.
Dagens Ord
Andra Tittar