Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 4 september 2025
Han letade nu fram sin fars stora käpp och viftade med mössan till afsked, då han gick ut för att möta de andra, som just kommo marscherande framåt vägen. De hälsade gladt på Frits, och så ilade de bort. Efter en stund låg skogen bakom dem, och flaggan på herrgårdstaket vajade emot dem i solskenet. På gården samlade sig drifvarne, stora och små, gamla och unga.
"Dröj ännu," bad hon, då Nymark ville taga afsked. "Nej, fru Karell, nog måste jag gå nu. Men vi råkas snart." "Mycket, mycket snart!" sade Alma, i det hon lade sin hand i Nymarks. Nymark gaf henne en så öm blick, att blodet steg upp i hennes kinder. "Adjö då!" sade hon och drog hastigt bort sin hand.
»Ni är god och ni är duktig och ni är vacker» och »jag tycker om er». Nu vill jag vandra bort med talismanen gömd under min gråa pilgrimskåpa. I själfva verket var detta vårt afsked. Och det är den aftonen jag skall minnas längst. Hur enkelt och naturligt att vi två skulle hålla af hvarandra! Och så detta sista farväl.
Hon återtog då samtalet med Nymark, hvilken ändå i alla fall var ganska underhållande, med allt sitt egendomliga lättsinne. Det led redan mot midnatt, då gästerna togo afsked. John och Alma följde dem ända till landsvägen; hästarna fingo gå förut, och de vandrade alla till fots längs en skogsväg. John hade tagit Almas arm, men han talade likväl fortfarande med herrarna.
Han gjorde ännu icke min af att förstå. Det roade honom att se hur långt hon skulle kunna gå i sin oskuld. »För att taga afsked med trakten, förmodligen?» »Jaha.» Hon såg på honom nyfiket ett ögonblick. »Hvarför säger han ingenting», tänkte hon. »Vill ni med?» frågade hon till sist, helt rakt på sak.
"Om det inte vore så många mil till Stockholm ändå!" suckade hon. Men fadern tröstade henne med att hon skulle få komma hem till julen, och "då skall jag själf komma och hämta dig", tillade han. Ja, detta var ju visserligen ett godt löfte, förstås, men det var så långt, så långt till julen. Det blef nu många rörande afsked från både små och stora.
»Kan icke din stämning vexla?» Hon valde med afsigt just det uttryck som hon afskydde mest af alla, det var som om hon dervid ville sänka sig ner till dens nivå, som hon talade med. »Nej. Det vet jag att den aldrig gör. Om han vill att det skall vara som förr skall jag bara känna afsmak för honom liksom för de andre.» Den unga flickan reste sig upp och räckte fram handen till afsked.
Hvad är det där för en biljett? Herrn lär ha skickat den. Jag ref upp brefvet och läste: Vänta mig ej till middagen. Vi äta i värdshuset i parken. Kom med om du orkar. Jag hoppas ditt illamående redan är öfver. Jag stoppade brefvet i fickan och skrynklade det. Karlen väntar på svar, påminte Mari. Det behöfs inte något svar. Han får gå. Mari gick, och jag steg också upp för att taga afsked.
Derefter, hm, hon fick snart engagement vid en ambulant teater, der det gick bra i början, tills hon en afton blef sjuk på teatern. Tills hon åter igen kom på sjukhus? Hvad? Och professorn... Nej, visst inte. Åh! hvad kan du tro? Hon blef sjuk på scenen, tog afsked och kom hit, som vi vet', för att studera.
Adolf sjöng ännu en slagdänga, sjöng med sentimentalitet och en viss hjertnjupenhet, hans veka tenor tremulerade allt hvad den kunde, han sjöng nästan alltjemt falsett och gjorde kadenser på de dertill minst egnade ställen. Då han efter en halftimme tog afsked och gick, var Nadja ännu qvar, denna gång på ett annat och bättre gömställe.
Dagens Ord
Andra Tittar