United States or Martinique ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den stackars modern upprepade dessa ord om och om igen, liksom om allting då vore godt och väl huru de skulle finna honom, därpå tänkte hon icke. Och skolläraren, som såg moderns stora ångest, vågade icke heller kläda sin fruktan i ord. Han tryckte hennes hand till afsked och gick i det han med dämpad röst och högtidligt allvar sade: "Gud vare med er och styrke er, fru Henriksson".
Mins, när iag sidst från dig drog, At iagh gråt-ögd afsked tog Ock slijk sårg än lijder. Sårgse ti min störste lust, Lijkvähl glader i min pust, At iagh för digh qvider. När sigh solen till sit lopp Reser utur hafvet op, Reser och min iämmer, Som mehr stadig än hon står, Dy min sårg eij nedergår, När sig solen gömer.
Hon tog afsked, gaf oss hvardera en tiomark, och så fingo vi gå. Det var på onsdagen. På fredagen var hon dålig. Doktorn hade beredt dem deruppe på att det skulle bli slut den dagen. Med eftermiddagsbåten väntades fruns förmyndare, häradshöfdingen, och pastorn. Kl. två kom köksan och ropade mig, Carlson var uppe förut. Vi fördes in i gula kammarn, der frun låg i sin säng.
Hvar hon gick fram, »kontorsfröken», logo de emot henne, vexlade små frimodiga repliker och nickade vänligt. Dion, som skötte småbarnen utanför, blef otålig och stack in hufvudet. Uh, hvad här var varmt, kom nu. Man gick ut. Endast svägerskan ville se ännu litet till. Kanske köket. Fina tog afsked af de andra och följde lilla svägerskan.
Och dörrn gick opp, gick skyndsamt opp: "Jag snart ifrån dig drar, Till döden fälld af dom och väld, Jag nu blott afsked tar. Jag måste hän, bland skogens trän Kan jag en fristad få." "O nej, o nej, allena ej, Men jag vill med dig gå. Hvad är all fröjd, i lifvet Som bubblan den förgått. O älskling, nej, allena ej, Oss skiljer döden blott." "Nej, stanna kvar, där förr var, Du kan ej följa mig!
Mera kunde hon ej säga. Fru Meilert och Hanna hade tagit afsked i salongen, de tryckte nu blott hvarandras händer med en ömsesidig stark känsla af sympati och ömhet. Landgången i land! Adjö, adjö! ljöd det från stranden, der hvita mössor och brokiga parasoller viftade om hvarandra.
I Svartsjukans nätter säger en af Runebergs biografer, har skalden genomgått en konstnärlig kris, en våldsam men grundlig befrielseakt hvad lifsuppfattningen beträffar, medan den i antikens hälsokälla renade formkänslan här tager afsked af hvarje romantisk öfverdrift.
Efter fem års tjänstgöring avancerade han till löjtnant; men strax därefter förgick han sig mot sin chef på ett sätt, som skulle ha ådragit honom afsked, om han icke valt att frivilligt lämna både sitt regemente och sitt land. Han reste icke ensam.
Han kände en vansinnig hunger efter detta farväl, som han gått miste om; och denna otillfredsställda hunger tog sig uttryck i bitterhet mot henne som drog bort utan annat afsked än en handtryckning midt i folkvimlet på ångbåtsbryggan. Pelle hade vandrat utåt vägen i sällskap med sin sommarsaga. Han hade säkert fått ett ordentligt afsked, han! Pelle stod vid hans sida och viftade som en ursinnig.
Alma blickade upp och såg skygt på sin man. "Dess längre räcker nöjet," sade John. "Alldeles så, dess längre räcker nöjet. Och nu går jag, så att jag inte må störa. I morgon kväll klockan sju går båten, fru Karell." Han tog afsked, och Alma följde honom ut i tamburen för att läsa igen efter honom. "Allt gick bra," sade Nymark halfhögt. "John gjorde inga invändningar alls." "Nej, tänk det!