United States or Finland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Bella blickade oroligt på henne, men då Hanna berättade att hon haft bref från fru Meilert, slog hon ihop händerna. Nej, så roligt! Din mammas . . . Alls icke roligt, afbröt Hanna tvärt. Och jag besvarade det på ett sätt, som du icke skulle ha gillat. Hon berättade hela händelsen och sin ånger efteråt. Nog vet jag huru du skulle
Bella såg trött ut, men höll sig tapper, hon hade skattat så mycket åt känslorna i går. Kort derpå kommo fru Meilert och Hanna. Den förra blef föremål för klassens nyfikna intresse, så Bella ett ögonblick blef fri. Hon smög sig till Hanna, som hurtigt och lugnt ombesörjde bagaget.
Hanna hopkramade brefvet och kastade det i kakelugnen. Derpå inlade hon vexeln i ett nytt kuvert och skref följande rader till svar: „Fru Karin Meilert. Jag sänder eder vexeln tillbaka, emedan jag icke tänker komma till eder. Minnet af min mors sorg står som en mur mellan eder och mig“. Hanna Rappe.
Här greps hon åter af ett så häftigt obehag och en så oemotståndlig lust att undfly det, att hon vände om och nästan sprang utför trapporna. Nedkommen på gatan blygdes hon, ruskade upp sig, försökte tänka på Bella och gick beslutsamt tillbaka samt ringde på klockan. En tjensteflicka öppnade. Ja, fru Meilert var hemma. Var god och stig
Men hon måtte ha fått intrycket af att hon ej var en af de vanliga hjelpbehöfvande, som dagligen uppvaktade hennes matmor, ty det var med en viss artighet hon hjelpte af henne öfverplaggen. Fru Meilert satt vid sitt skrifbord, men uppsteg då Hanna inträdde. Det var en lång, rak dam med nästan grått hår och vackra, något stränga drag. Hon helsade Hanna temligen kallt och bad henne taga plats.
Det enda hon kunde framdraga till sin ursäkt var, att hon icke ville gå med hjertat så fyldt af agg och oförsonliga känslor, som det allt ännu var. Slutligen förmådde hon ej längre bära missnöjet med sig sjelf, utan beslöt att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville.
Hon hade väntat sig en scen med tårar och omfamningar så snart hon nämnt sitt namn, och hon afskydde sådant. Fru Meilert betraktade henne forskande. Låt mig se, sade hon, om du är din mors dotter .
Jag har intet att förlåta. Fru Meilert tryckte hårdt hennes hand. Men kan du skänka mig en smula tillgifvenhet, så är jag tacksam. Berätta nu om .
Ni? afbröt henne Hanna med en rodnad af obehag. Min mor rörde aldrig dessa penningar. Det var likt henne, sade fru Meilert med skymten af ett leende. Hon skulle alltid hjelpa sig sjelf. Hon var lika stolt som jag, och det blef bådas vår olycka. Medan hon slet ut sig med hårdt och illa aflönadt arbete, förspilde jag mitt lif på nöjen af tusen slag för att glömma tomheten inom mig.
Mera kunde hon ej säga. Fru Meilert och Hanna hade tagit afsked i salongen, de tryckte nu blott hvarandras händer med en ömsesidig stark känsla af sympati och ömhet. Landgången i land! Adjö, adjö! ljöd det från stranden, der hvita mössor och brokiga parasoller viftade om hvarandra.