United States or Tuvalu ? Vote for the TOP Country of the Week !
Långt ifrån att följa få, Måste jag tillbaka gå, Innan kvällen komma hunnit, Innan seglet än försvunnit; Måste jaga ur mitt bröst Saknaden, som är min tröst, Torka väl från kinden tåren, Att min mor ej märker spåren. Fästet klarnar opp, den dunkla skuren Lämnar rum för aftonsolens sken, Och på fjärden, af en svallsjö buren, Vaggas dagens storm och sofver ren.
Och så, hur långt ett menskolif än var, Hur sent dess mål den ålderstigne hunnit, En rök, ett moln det endast varit har, Och som en skugga har det hän försvunnit. Och snart begrafnings-ståten varder all, Och tåren torkar af den lejda gjuten, Och vandran går förbi Din grift så kall, Som klippan, hvaruti den blifvit bruten.
Den unge mannen såg fullt på sin far ... den ena tåren efter den andra for honom ned för kinderna. Den österbottningen, som talade om att der i hans hemort en man blifvit mördad, utan att man funnit mördaren, han visste inte att mördaren, det var jag!
Högre mot sanden Svallar den vreda sjön, Björken på stranden Susar ej mera grön; Marken är stel af snön. Du, som med våren Flydde från dal och vän, Bragte dig tåren Blott för en stund igen, Ville jag säga än: "Skåda kring runden, Flicka, en gång ännu! Minns du, hur lunden Fordom var grön och ljuf? Se, hvad den blifvit nu!"
Sof, du din moders tröst, då hon lutar sig öfver ditt anlets Leende frid, då klarnar dess öga, och tåren förskingras; Fölle den än på din kind, du stördes ej, loge kanhända Sött som ibland, då din kind af mitt smekande finger beröres. Hvila, du rodnande sky, i gryningens timma, då hvila Unnas ännu; snart, snart irrfärderna börja med dagen.
När han med qvällen hädan går, Vid vännens flykt igen en tår Uppå den spädas kind sig röjer; Den förra, knappast född, vardt all; Men denna sväller tung och kall Och natten om den dröjer. Så qvinnan ock har på sin lott Af lifvets håfvor tåren blott; Den föds af fröjd, den föds af smärta. Men fröjdens skymtar och förgår, Och den allena återstår, Som ammas af ett krossadt hjerta.
I Nadeschdas glada öga glödde tåren, Hennes bleka kinder brunno, Och med sammanknäppta händer för den höga Sjönk hon ned på knä och talte: "Om en bön är mig förunnad, om en önskan, Gif då, dyra härskarinna, Åt den arma, snart förgråtna, ensam blefna Hennes söners fader åter!"
Om Bella Italia sjöng han ändå, Där solen jämt skiner och himlen är blå. Och Gud, som ju hörer små sparfvarnas sång, På sångaregossen ock tänker. Och tåren försvinner från afmagrad kind, När värmande vårsolen blänker. Om Bella Italia sjunger han då, Där solen jämt skiner och himlen är blå. Anna H m Preinitz. Broderskärlek.
"Torka tåren bort, min flicka, Kom i boden utan smycken; Där finns kista uppå kista, Fäst på dig af allt det bästa. Mången fästman frågar sedan: 'Hvems är flickan, hvems är jungfrun, Hvems den undersköna bruden? O, att jag den sköna finge! När hon framgick, blänkte klacken, Stod hon stilla, lyste väggen, Satt hon, spratt af glädje jorden'."
En tår, vid Gud, som i ert öga sitter Och faller ner och följs af en kamrat; Bekänn det bara, nu är onkel flat. v. En tår? Hvar tror du dig en sådan finna? JULIA. Nej, blygs ej för den mer, låt den få rinna. Ni är så skön i ålderdomens dag, När hjärtat speglas i hvart anletsdrag, När ögats kyla smälter bort i tåren, När den är sjuk, er blick, när den har våren. v. DANN. Håll munnen, unge, nu!