United States or Tunisia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ty hon var så svartsjuk om den lille, att hon icke tålde någon annan, vilken han bad om hjälp, eller som gav honom sådan. Och det var först, när hon märkte, att krafterna icke längre stodo henne bi, som hon med tårar i ögonen gav sitt bifall och böjde sig för det oundvikliga.
Vet du, när jag älskar dig mest, Edmée? Det är, när jag vaknar om morgonen och ditt huvud ligger vid mitt bröst, och jag kysser dina pärlemorblåa ögonlock, ditt hår, som i morgonsolen är stelnad eld och dina halvöppna, söta läppar. Jag känner det, som om du vore den enda kvinna i världen den, som från skapelsens morgon varit bestämd för mig min, min ... När jag annars har varit kär, så brukade jag darra och rasa vid tanken, att någon annan hade ägt eller kunde äga min älskarinna. Men med dig ! Den tanken har aldrig på allvar kunnat falla mig in! Du är min lika säkert, som mitt huvud sitter på mina skuldror och min hand på min arm, ingen och intet kan skilja oss åt. Du tror ibland, att jag är svartsjuk, Nej! Jag kan blott icke fördra, att någon rör vid dig, att andra sola sig i din blick, i
Jag skrattade vid tanken på hvilket intryck det skulle göra på dig, om jag berättade dig någonting. Hvad skulle du berätta? Rör det Antti? Jag blef hård till sinnes, då jag gjorde denna fråga, och Agnes märkte det, ty hon vände sig, såg först förvånad på mig och brast sedan ut i skratt. Nej, men Lisi, du är ju rent af svartsjuk. Det misstänkte jag nog redan i går.
Vi ha ju En kopp te, De båda döve, och Han är inte svartsjuk. Det har herrn rätt i! Sätt opp dem. Adjö! Direktören ringer på kamreraren: Är det många väntande där ute? Det är alldeles överfullt. Bär då in min överrock och hatt. Befallningen åtlyddes. Nu måste jag gå!
Hvarken svartsjuk på finskheten eller på fosterlandet." "Men de inkräkta ju hela ditt hjerta." "Visst icke. Du herskar der alldeles oinskränkt." "Ja, men bara de här få veckorna här ute på landet. I staden har du knappast tid att tänka på mig ens." "Alma, Alma, hvad skulle du säga, om jag började tycka om andra kvinnor?" "Det skulle ännu fattas!" Alma spratt till af förskräckelse.
Jag vill nu inte vara stygg, efter du nyss gjorde mig en så stor tjänst. Vi besluta således att du inte är det ringaste svartsjuk och att någonting sådant inte ens skulle kunna komma ifråga, då du fullkomligt litar på Antti, och då det är absolut omöjligt att en sådan karl som han någonsin i världen skulle glömma sin plikt. Hvad nu? Farväl. Jag går. Nej, Lisi, du går inte. Du ser ju att jag tiger.
Men jag fick inte veta hvarför, huru jag än frågade." Alma skrattade, en smula förlägen. "Bekänn nu, var du den gången bara svartsjuk på samhället?" "Nej, det var någonting annat." "Hvad då?" "Barnsligheter. Ingenting alls." "Vet du, det plågade mig länge. Jag hade svårt att få det ur mina tankar." "Och du sade ingenting. Älskade John!" "Då du var så der sluten, blef jag det också.
Snart förstodo de att de voro för varandra utvalda och så gifte de sig och levde lyckliga, fast de givetvis måste beklaga att de inte råkats förr, och en dag sa mannen till sin hustru: Inte för det att jag är svartsjuk på mina företrädare, ty jag vet ju, att du ej älskat dem så som du älskar mig.
De stora deremot gingo lösa i rummet och visade strumporna mot bordsben och stolsfötter, och han hade ett godt öga till dem, men vågade inga närmanden. Nu upptogs en ny strid med väninnan, som såg hans ändrade sätt. Hon varnade för vännen, som smickrade honom, och hon varnade för de unga flickorna, om hvilka han talade med en viss värme. Hon var svartsjuk.
Hur kunde man vara svartsjuk på en konstnär, som skapade nakna kvinnor och som var ett geni! Stellan älskade sin hopplösa kärlek, han vårdade sig om den, som man vårdar sig om en sjuk, man aldrig vill, att den skall tillfriskna. Han skulle alltid älska Greta, också då hon blev gift. Han skulle älska dem båda, till och med skulptören. Han skulle bli deras verklige och ende vän.