Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 oktober 2025
Nu då jag funnit hvad jag sökt, vill jag icke fuska bort den sorgsna glädje, jag känner; nu vill jag icke i något vara liten och lågsinnad. Min kung, min kejsare, så stor och harmonisk som din ande nu står för mig, så stor och harmonisk skall den dyrkan vara, som jag ägnar dig. Konstverk skola vara mina böner och mina offer åt dig.
Han såg ännu den dödes grinande ansikte med dubbelhakorna. Han tog upp lampan och lyste på sitt eget ansikte i en liten spegel som hängde bredvid fönstret. Hade han redan åldrats? Var det där David Ramms ögon som stirrade så plågsamt mot honom, odågans ögon och slappa, sorgsna drag! Nu bad far därinne, Herre Kristus, fräls mitt barn, sade han nog.
Börja, sorgsna förespel Till värre, större, sorgligare strider än! Så vill vårt öde. Undan viker Rhaistes nu, Men han skall återkomma i sin konungs här, Och hvad, hvad blir då slutet? Gudar, skydden den, Hvars unga lif är dyrast! Jag, årbrutne man. Kan ej för honom kämpa mer, kan falla blott, Men faller glad, sen honom jag fått skåda här. Dock tyst! Leontes kommer, hasta synes han.
Du, min vän, min gode broder, Ädle språk-kamrat, ej ofta Händer, att vi här förenas, Börja samtal med hvarandra, Här i dessa öde trakter, Dessa sorgsna nordanländer.
Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i hans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?» De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som kan uttyda den.» Josef sade till dem: »Att giva uttydningen är ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.»
Dock mera mildt med hvar minut, För hvarje steg, hon tog, Och mera tankfullt än förut Hans sorgsna öga log. En aning grep hans hjärta visst, Han tycktes veta, hvad hon mist. Han tycktes vänta: och hon kom, Som om ett bud hon hört, Så tyst, så lugnt, så visst, som om En ande henne fört. Hon kom. Vid nattens bleka sken Hon såg den fallne svensken ren.
Louis, viskade hon med handen för ögonen, förlåt mig, glöm mig! Han såg upp, och i det dunkla ljuset möttes deras ögon. Aldrig glömde Edmée hans stolta, sorgsna blick. Kan jag väl förlåta? Med skam tvingas jag att fly och lämna min ära i sticket. Jag föraktar mig själv och dock, jag har intet val! Du har låtit mig uppleva ögonblick, som äro bittrare för en man än döden.
Nej, se på mig! Hur är det med dig? Du tror, att jag aldrig kan ha verkliga sorger, som icke alls ha någonting med inbillning eller hysteri att göra! Och hon började berätta om sig själf. De talade länge och förtroligt. Småningom kommo de bort från den sorgsna tonen. Jag tar mitt stryk tillbaka! sade han. När han ville gå, stod hon åter vid dörren och höll honom kvar med sina smekningar. Vill du?
Hon satt en gång på samma strand Och såg mot samma fjärd. Hon såg sin älskling lämna land Och styra hit sin färd. Vid klippan där blef sjön hans graf, Ej ens hans lik den återgaf. Och därför hennes hemska ro, O främling, ej förströ! Låt hennes sorgsna blick få bo I djupet af sin sjö. Det är det enda, hon har kvar Af all den glädje, fordom var!
Så blir det lätt för falska vänners hviskningar Att i hans sinne blåsa vredens flammor opp, Tills han förmås att öka än ditt olycksmått, Visst ej till gagn för honom själf och minst för mig. Bevaka därför dina sorgsna minnen väl, Att ej de få med bittra ord förmäla sig Och föda af sig sorgligare minnen än. Nu gå att sköta dina värf; och äfven du, O folk, mig lämna!
Dagens Ord
Andra Tittar