United States or Lesotho ? Vote for the TOP Country of the Week !
En kall eftermiddag kommo vi, hungriga som vanligt, till Sveens gästgifvaregård, för hvilken en resande norrman vid förra skjutsstationen varnat oss, utan att dock vilja gifva skäl för sin vink. Snö hade föregående dag fallit på aflägsna fjelltoppar, en syn, som sedd från ett fönster i gästgifvaregårdens matsal, kanske bidrog något till att göra detta rum ännu kallare än det egentligen var.
Så kommo de i säng, men vi gamla sutto uppe, som man gör på julnatten och pratade och skämtade. Klockan blev mycket och vår vän gick. Jag öppnade fönstret och tog snö från blecket och kramade en boll och kastade på honom, då han kom ned på gatan. Så ropade vi god natt åt varandra och allt blev tyst. Jag gick in i barnkammaren. Min dotter låg i sin lilla säng.
Tomas hörde icke ljudet av sina egna steg. En ung arbetskarl sprang storskrattande nedåt gatan, hack i häl förföljd av ett par dalkullor, som med fulla händer kastade stora högar av lös snö över hans huvud och axlar. Deras glada skratt gav eko mellan husväggarna, avlägsnade sig och blev borta. Tomas hade ännu god tid; han tog vägen upp över Esplanaden.
Han spanar omkring sig, men han ser intet annat än snö ingen väg, bara snö. Då faller den stackars gossen på knä i snön, knäpper sina händer och beder under strömmande tårar: "Gode Gud, du ensam kan hjälpa mig här i denna stora skog. Hjälp mig åter hem till mor, som väntar på mig därhemma, och till Anni, som jag skall lämna min slant. Gode Gud hjälp!"
Men den värsta trollaren var ändå klockaren på Rånö. Min sommarpräst. När jag kommer ut om våren till sommarnöjet, är jag den första. Den lilla badorten är öde, luckor äro stängda, verandor täckta. Träden äro halvlövade, rabatterna ogrävda, och i hål och vrår ligger litet smutsig snö kvar. Men då går jag ner till gästgivargården efter middagen och finner min sommarpräst.
Snö föll neder på Sankt Görans-dagen; Fågeln genomflöge ej dess flingor. Flickan trampar drifvan, bar om foten, Efter henne bär dess broder skorna. "Kännes ej i dina fötter vintern?" "Ej i mina fötter kännes vintern, Vintern känner jag uti mitt hjärta; Dock från snön är vintern ej där inne, Vintern där är kommen från min moder, Som mig ger åt den, som jag ej älskar."
Det var en odräglig människa att dröja, den madamen, och kallt var det, så att man kunde frysa fingrarne af sig. Ute snö och is ännu i mars och så mörkt att man inte kunde upptäcka så mycket som en strimma af dager. Och det fastän huset stod på själfva berget och hade utsikt öfver en del af viken.
Stiger då den svarta molnväggen med de kopparröda kanterna över zenit och luften blir mörk som en skymning av snötjockan, då får själva den lilla torra mannen vid roret ett drag av storhet och kraft, där han står i sin fårskinnspäls och sin skälskinnsmössa, vit av snö, och hans magra hand instucken i bälgvanten ser ut som om den rådde på vinden, när den halar det knastrande styvfrusna skotet, och den andra handen med rorkulten pressar jakten genom mörkgröna sjöar, ridande upp över isblock, som den trycker under sig och som rasslande skrapa mot kölen för att komma upp akter om roret, som lyfts på sina hakar och faller ner med en duns, skakande riggen så att isbarkar hagla på däck.
Jag ser hur det knoppas, hur det lövas och hur det fäller sina blad och jag ser det tyngt av snö över sina spröda vackra grenar. Min bok är min morgonvän, som aldrig vållar mig bekymmer eller oro, bara glädje. På vägen till boken mötte jag en ekoxe. Han var stor och svart och gick mitt på vägen. Jag stannade och såg på honom. Han var passgångare.
Han mådde bra, hade lugnat sig, fått lite färg i kinderna, och satt nu i skötet av sin familj och berättade för sextiosjätte gången hur det hela gick till och hur det kändes när växelloket körde på vagnen och glasflingorna flögo som snö kring passagerarna. Själv hade han sluppit undan med skräcken och det var han, som sig borde, tacksam för.