United States or Kyrgyzstan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Anna håller ett långt och förståndigt tal liksom en gammal tant, att man bör äkta en medelålders man, som är lugn och trogen, och ej taga någon svärmande kurtisör. Men han får ej vara för gammal heller, ty »En purpur-mun och ijs-gråt skägg, En fager målning, rutten vägg, Flintskallot hufvud, gullgult hår, Ijs-kaller snö och liuflig vår, Een unger mö och gubbe-gloop, De skicka sig eij väl i hoop.
Men i stället för ostliga vindar, som jag hade väntat skola efterträda de föregående veckornas ihållande våldsamma sydveststormar, inträdde nu stiltje omväxlande med vestliga vindar. De senare medförde ganska mycket snö, som i förening med temperaturens snabba sjunkande sammanband drifisen.
Och därför skakas han sen många år Af grafvens namn, hvar gång han det måst höra, Och därför bränner i hans själ dess sår, Och därför reser sig af harm hans hår, När ljudet Sveaborg blott når hans öra. Det var en vinterafton, mörk och sen. Den gamle, utan minnens skuld och utan En framtids fruktan, satt vid brasans sken Och hörde lugn, hur stormen ute hven Och dref i bistra skurar snö mot rutan.
Vi kunna icke åtaga oss ansvaret för någonting alls, varken för att gå framåt eller vända om eller för att stå stilla. Men nu... Var det inte någon som gick i trappan... Han sprang upp från soffan och gick ut och öppnade tamburdörren. Greta stod utanför, rödkindad av blåsten och vit över axlarna av snö.
Kraftigt drog hon i snörena spjället var redan förut så öppet det kunde bli och så sköt hon ifrån rigeln för förstudörren och öppnade den. Vinterluften strömmade in, ren och bitande kall, samt fyllde med sin fina arom af färsk snö och isbunden jord det trånga rummet. »Sicken surpris!» frun strök stickan och nu tände det präktigt.
Stenrös och skidgårdar gömdes under snöiga hasslar, nyponkvistar och hallonbuskar. Stugans ena gavel var begravd i en driva, och vindskedarnas ormhuvud hade höga mössor av snö. Ett par ugglor, som under natten värmt sig vid takljuren, sutto lugnt kvar mitt i dagsljuset. Röken steg rakt upp genom den vita lummigheten.
Genomlyst av solstrimman strök hennes hår över hans händer, och han kände hur starkt det var och hur härligt det skulle vara att sno det till en bågsträng. Jag säger dig, far, viskade han med osäkrare röst. Ingen annan kvinna än Holmdis vill jag någonsin taga till Folketuna.
Hennes furstar voro mer glänsande än snö, de voro vitare än mjölk, deras hy var rödare än korall, deras utseende var likt safirens. Nu hava deras ansikten blivit mörkare än svart färg, man känner icke igen dem på gatorna; deras hud sitter fastklibbad vid benen, den har förtorkats och blivit såsom trä.
När han sedan drog ut den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska. Åter sade han. »Stick din hand tillbaka i barmen.» Och han stack sin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen ur barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp. Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på det första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.
Ett vet jag, att mitt sinne I forna barndomsdagar Var som en snö på bergen Emellan jord och himmel, Så lugnt det var, så fredadt, Så hvitt, men ock så kyligt.