United States or Cook Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
När det blir färdigt en gång, skall jag hyra ett band och resa omkring och spela det. En ruta stod öppen. Den salta vårluften spelade in och spände ut röken från cigarretterna till ett luftigt nät, vars slingrande och sköra maskor lyste i solstrimman med nästan kejsarblå färg. Därute glittrade det över vågskvalpet på Strömmen, så att det nästan gjorde ont i ögonen. Rhenvinet tindrade i glasen.
Jag var gömd bland menigheten den natten vid domareringen, då du signade alla omkring dig, men jag kände att det icke var för mig du talade. Och inte heller var det för det barn, som sover där borta i solstrimman. Hur mörk och röd skall inte den strimman bli, innan det kvällas! Du talar som en trött och sjuk, broder, sade Jakob. Alla trötta tala som du.
Ser ni, kandidat Weber, sade hon slutligen med en förtvivlad ansträngning att se allvarlig och förståndig ut, vi ä ju så unga ännu, och ingen av oss har någonting. Tomas kunde icke svara något. Han stod tyst och stirrade på de målade rutornas röda och gröna reflexer mot väggen och på dammet, som virvlade rött och grönt i solstrimman. Sekunderna runno och blevo minuter.
Genomlyst av solstrimman strök hennes hår över hans händer, och han kände hur starkt det var och hur härligt det skulle vara att sno det till en bågsträng. Jag säger dig, far, viskade han med osäkrare röst. Ingen annan kvinna än Holmdis vill jag någonsin taga till Folketuna.
Det var i solstrimman hon stod första gången, och Soldis skall jag kalla henne. Soldis! Soldis! skall jag ropa över hela Folketuna. Folke Filbyter vände sig om med ryggen mot honom och drog bättre ihop halmen under huvudet. Du är en stackare, sade han och lät åter trög och likgiltig. Jag kan nog höra, hur pass mycket du hatar henne. Du vill hämta dårskap till gården! Det är, vad du vill.
Ingen vet snart rätt, vem som är herre över Svea välde. Valkyriornas hästar skria efter en blodsåker. Holmdis sprang upp från dynan bredvid honom. Och nu var all sol borta från hennes ansikte, fast hon ännu en gång stod mitt i solstrimman. Far, sade hon, giv mig ej till den mannen. Aldrig följer jag honom godvilligt, om han också rågade din sköld med guld.
Han litade icke längre på fadern utan försökte att skicka sig på samma sätt som Holmdis' bröder, men det var en svår konst. Hon talade flera gånger till honom frimodigt och ljust, men hans tunga var liksom bunden, så att han ingenting kunde svara. En gång kom hon honom så nära, att hennes hår strök över hans händer, och därvid blev det alldeles genomstrålat av solstrimman.