Wolfgang hade kunnat slå honom för det flinet, men han måste behärska sig allt berodde , att det ej blev känt, att han varit i huset just nu det var hans enda räddning, ty han insåg tydligt, att personer, som Levison och Cramer nu visat sig vara, icke skulle skona hans liv om de upptäckte, att han listat ut deras anslag.

Men den ädla flickan sade åter: "Om dock någon ville hämta vatten, Att jag kunde två hans anlet blodfritt, Stryka än en gång hans lock med handen, Se hans öga, ljuft ännu i döden; Visa ville jag med fröjd för alla Molnets broder, den förlåtne tiggarn. Som stod upp och blef vårt hemlands räddning."

Svek bär en sådan i sitt hjärta, ont bringar han alltid å bane, trätor kommer han åstad. Därför skall ofärd plötsligt komma över honom; oförtänkt varder han krossad utan räddning.

Han svävade i fullkomlig villfarelse om sina känslors halt och stod redan vid fördärvets avgrund, en stråle av det gudomliga ljuset föll i hans själ och uppenbarade hans rätta tillstånd. Hans enda räddning var en skyndsam flykt från ödemarken tillbaka till världens vimlande liv.

Och jag skall låta de värsta hednafolk komma och taga deras hus i besittning. skall jag göra slut de fräckas övermod, och deras helgedomar skola varda oskärade. Förskräckelse skall komma, och när de söka räddning, skall ingen vara att finna. Den ena olyckan skall komma efter den andra, det ena sorgebudet skall följa det andra.

LEONTES. Nej, kvinna, bed i trygghet du till gudarne Med modershjärtats outtröttligt trägna flit Om räddning för din son och om hans återkomst; Det tillhör dig, det är ditt ädla, sköna kall. Om du blir bönhörd, återfår af ödets gunst I lifvet än Eurysakes, välan, var glad, Var lycklig du och lämna sorgerna åt mig. Nu ! Ett åskmoln stiger opp vid hafvets rand; En storm är nära.

Kommer du fram derifrån! skrek hon . Och det genast fläcken! Gossen måste komma fram. I hans ansigte vexlade fruktan och hopp om räddning. Händerna höll han bak ryggen. Hvar är brödet? Visa hit dina tassar! Petu räckte fram händerna. De voro tomma. Nog skall jag lära dig! hotade modren och gick och tittade bak knuten. Men inte heller der fann hon brödet. Men Ville ?

Framför dem går en förtärande eld och bakom dem kommer en förbrännande låga. Likt Edens lustgård var landet framför dem, men bakom dem är det en öde öken; ja, undan dem finnes ingen räddning. De te sig likasom hästar, och såsom stridshästar hasta de åstad.

Jag höll Allt närmre, tills ett pilskotts håll Mitt skepp jag svängde mot vinden, Att undgå flammorna själf. kastade röfvarn vildt Sin sköld i lågan. Ett språng han tog Och sjönk med famnade barnet I böljans gapande graf. Bort flög med orkanens il Hans skepp. Själf kämpande sågs han än Sin börda lyfta ur vågen Och räddning kräfva af mig. Jag märkte hans vink. Jag tog Ombord den brutne.

Han blev brännande het. Det stack till i honom av ångest... Han sökte framtvinga underverket egen hand. Han började bedja inne sitt rum. Han lade sig knä vid sängen: Kristus, lär mig älska dig! Kristus, visa mig vägen till räddning och frälsning! Kristus, ge mig ett tecken att det inte är för sent! Jag vill inte ljuga för dig inför altaret!