United States or Romania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Svetten pärlade i stora droppar på hans panna och ögonen trängde ut ur sina hålor, bröstet flämtade och rosslade Ändtligen tog en sticka, och ur skrinet uppsteg först en hvitgrå rök och sedan en blå låga; det började fräsa och knastra i papperen. Med en sista ansträngning vräkte Anders skrinet i golfvet och drog hufvudet så långt ner under dynan han kunde. Stugan började alltmer fyllas af rök.
Ej andas en son af dig På Morvens klippiga stränder mer; De följt hvarandra i döden, De sofva grafvarnas sömn." Hon slöt. Men i klarhet sken Morannals panna på nytt. Hvart moln Af oro lämnade stilla Hans anlets bleknade dag. "Nu", talade Morvens kung, "Kan utan fruktan Morannal gå Att möta fädernas andar I stjärnors blånande sal.
Hvem nedsteg att din lott behjärta? Hvem löser dig Ifrån förgängelsens och dödens smärta? Din bön är blommans bön, bedragna hjärta: Se hennes stoft och tig! Och njut den nakna öknens manna, Minutens fröjd, Och vandra framåt med en molnfri panna! Du är en främling här, du får ej stanna Förrn på ditt Kanaans höjd. Där ofvan stjärnorna du äger Din rätta hamn.
Ser du dem icke? Erland fattade Singoallas hand och förde henne ur grottan. Knappt tänkande, endast saligt kännande, följde honom Singoalla. Hon vandrade med sänkt panna i svärmisk dröm vid sin riddares sida. Hon såg ej stjärnorna, ej träden, mellan vilka hon skred. O, slute aldrig denna sällhet! Låt dem leka vid bäcken och dö, innan morgonen kommer med sin kalla dager och sin grymma verklighet!
Min moder är mycket olycklig.» Riddaren sänkte sin panna och lade armarne över bröstet. Sorgbarn, sade han, du som förstår vindens språk, vad förkunnar han nu, ty nu ropar han, nu vredgas han, och trädens kronor skälva. Skuggan flyttade sig närmare intill de samtalande. Sorgbarn svarade: Vinden säger: »Min fader ville i dag döda min moder; han sköt en pil mot hennes bröst, men hon flydde.
Han slöt, hans panna sjönk, hans stämma dog Uti en ström af tårar, bittra, strida. Han hade talat till en broder nog, Och nu med öppen famn ett steg han tog Och tycktes af hans famn ett möte bida.
Vid sitt främsta standar På redutten han stannade nu, Och hans öga var lugnt och hans panna var klar Och han sken på sin ädla Bijou, Och han satt orörlig med tub i sin hand Och betraktade brygga och strand.
Hon tänkte: är jag lycklig nu? Det skymtade för hennes blick en af närheten förstorad panna, mörkt hår och mörka ögonbryn. Hon blef skrämd, men slöt sina ögon, och nu svarade det inom henne: ja, jag är lycklig för ett ögonblick af en dröm, drömmen att vara älskad. Hon satt i ett skrufstäd, hon skulle icke kunnat göra sig lös, om hon velat.
Det var lugnt och skönt där inne, utifrån rummet trängde endast två röster dämpat genom dörren, och Svensson var nära att somna, när plötsligt ett gräsligt ljud brutalt bröt tystnaden. Svensson bleknade och svetten trängde fram på hans panna. Detta var det hemskaste han hört.
Då vart ni vred på mig, eder panna mörknade, och ni växte så hög som ett åskmoln på himmelen, men jag vaknade. Tyd mig nu denna drömmen, käre mästare! Mäster Sigfrid liknade vid dessa ord själv en drömmare.