United States or Georgia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jag har så ont i huvudet, klagade hon sakta, Han lade sin hand på hennes panna. Den var brännhet. Ellen brast i gråt. Å, Tomas, snyftade hon, var har du varit så länge? Han kunde icke svara något. Hon drog honom ned på soffan, och hennes händer lekte i hans hår, och hon snyftade alltjämt med huvudet mot hans bröst.
Den man, som för mig är vackrast och störst och härligast, den man, som jag tycker, att alla andra kvinnor borde älska, han har klämt mig mot sitt hjärta, han har sett mig in i ögonen och sagt »du», han har sagt mig att jag är vacker och god och duktig, han har kysst mina ögon och smekt min panna. Jag är icke en af de stackars förkastade.
Börevig var en lång mager bondpojke från Västlandet med öron som skygglappar och händer tunga som bronssköldar. Två av sina framtänder hade han fått utslagna i konstens namn. Det var en neo-expressionist som gjort det. Dybedræt var från Fredrikshald men såg ut som en sydfransman, med bred panna, blixtrande ögon och ett ungt empireskägg.
Riddaren lyfte Sorgbarn i sin famn och gick ett steg mot Singoalla. Deras huvuden lutades mot varandra: Erlands bruna lockar blandade sig, som fordom, med de svarta böljor, som svallade kring Singoallas panna. Det är tyst i grottan.
Långt från Morven ditt blåa öga Slog mot dagen du, vaknande, opp. Ej en kvinna, men hafvet Åt Morannal hans dotter gaf. Kanske höjdes af vårens vindar Säll en bölja mot morgonens sol, Sjönk tillbaka och födde Dig ur skimrande skummets ljus." Lätt mot ynglingens panna förde Hafvets flicka sin leende läpp: "Mig dock är du en broder; Kan jag blifva en broders brud?
Likasom fru Elfrida gladdes pater Henrik åt Erlands ändrade lynne. Ofta satt han med gossens händer i sina och omtalade något, hämtat ur sin levnads rika erfarenhet. Ofta lade eftertanken en sky på hans panna, och hans ögon fästes granskande på Erland. Det var, som han gärna velat säga denne någonting men ändå tvekade göra det.
Han hade, då han skilde sig från Görans sida, tappat sin mössa; de mörka lockarne fladdrade trotsigt kring hans panna, kinderna voro överdragna med harmens rodnad, och de fina läpparne darrade krampaktigt. Ni ljuger, fortfor gossen. Svensken sprang icke vid Ratan, ni ärekränkande skurk. Och vad särskilt beträffar det där geväret, så är ni icke värdig att vidröra det med edra smutsiga händer.
När William kom, slog sina armar kring dem båda och kysste moderns panna, då var det alldeles som struket bort. Och tiden svann; det kom en afton i början af april som var den sista; dagen derpå skulle familjen upplösas. Alma skulle resa tillbaka till Skåne. Den kvällen var skymningen lång.
Din Erland är död, sade Assim, grymt sargad i hjärtat av dessa ord. Du ljuger. Nej, då jag sökte dig, var jag även i grannskapet av slottet. Jag hörde folk tala och säga, att han är död. Gå då från mitt ansikte och låt mig dö, bad Singoalla och lutade sin panna mot granens stam. Assim stod orörlig; suckar hävde hans barm.
Utan förbehåll, helt och utan baktanke. Hon förde andaktsfullt hans hand till sina läppar. Det var ett tack. Han stod och såg på henne som i ett stilla vemod. Gällde det honom själf eller henne? Han sade ingenting, böjde sig blott ned och kysste hennes panna. Sedan lyfte han upp hennes hand och kysste också den, stilla, liksom i vördnad. Och så gick han tyst.