Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 22 september 2025
Skurade upp en bössa och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på längre segelfärder. Jordbruket går ner och vi måste forcera fisket, svarade han hustrun, när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd. Framför allt fisket!
Och för bröderna där framlade jag det evangelium som jag predikar bland hedningarna; särskilt framlade jag det för de män som stodo högst i anseende detta av oro för att mitt strävande nu vore förgäves eller förut hade varit det. Men icke ens Titus, min följeslagare, som var grek, blev nödgad att låta omskära sig.
Småsyskonen skulle ha knäckkokning på gården och Bengt hade gjort en ypperlig backe, ville icke Hanna komma till dem på eftermiddagen? Bella var röd af oro, att Hanna skulle säga nej och tillade: mamma helsade och bad att du skulle komma. Och när Hanna såg huru mycket hon önskade det, svarade hon efter en stunds tvekan, ja.
Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen. Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade. Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet. Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.
Ty Anthero de Quentals Sonetter äro först och sist en metafysisk poesi. Deras diktare är en poet som tänker, och en filosof som känner för att i litet tillspetsad form återge hans väns och utgifvares karakteristik och poesi och tanke äro oupplösligt förenade i dem. Alltid utlöser sig hans intryck i en poetisk tanke, ständigt blir känslan en filosofisk stämning, och aldrig ställer sig i Sonetterna t.ex. naturbilden blott såsom natur för vårt öga. Den är alltid skådespel, d.v.s. rörelse och kamp eller åtminstone oro. Ett landskaps skönhet blir för Quental, nej, den blir inte, den är frågan huruvida bortom det förgängliga jordiskt-sköna finnes ett evigt ur-skönt: den Deus Ignotus, till hvilken han riktar den första sonetten. I
Men några få av dem skall jag låta bliva kvar efter svärd, hungersnöd och pest, för att de bland de folk till vilka de komma skola kunna förtälja om alla sina styggelser; och de skola förnimma att jag är HERREN. Och HERRENS ord kom till mig; han sade: Du människobarn, ät nu ditt bröd med bävan, och drick ditt vatten darrande och med oro.
De bud, som Pylades skickade, satte honom i stånd att steg för steg följa deras utveckling. Ju längre det led på förmiddagen, dess mödosammare, i trots av vinet och sällskapet, vart det för Annæus Domitius att tygla sin otålighet, som började övergå till verklig oro, och detta ehuru han visste, att Pylades ställt allt på bästa möjliga sätt.
Hon kände sig rik och harmonisk. Hon längtade, men utan oro och kval, ty hon visste, att han skulle komma. Om icke i dag, så i morgon och om icke i morgon, så snart . Hon steg in i sitt lilla hem och tände lamporna, ordnade allt. Hon gick omkring och såg på all denna lugna bekvämlighet, som hon höll af för hans skull. Och så kom han.
Snart förjagades dock detta moln af oro, och med en ifver, som antyddes af lätta, brutna flämtningar, skyndade han att försäkra sig om sin omätliga skatt, medan några orediga embryoner af tviskinn och brända buller då och då betecknade de ögonblick, då Sanna icke med tillräcklig skyndsamhet gick honom till handa.
Vidskepelsen i hans sinne ingav honom en dunkel oro för att hans förlorade barn möjligen på något särskilt gåtfullt sätt kunde växa fortare eller långsammare än andras eller till och med hållas gömd i kvinnokläder. Till sist fanns det därför varken ung eller gammal, varken man eller kvinna, som icke måste stanna och visa honom sina händer.
Dagens Ord
Andra Tittar