Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 30 april 2025
Hon var moderns stolthet, men hade aldrig tid att komma hem; prästgården var ju så långt borta och barnen där så små. Olli och Jussi voro hemma. De hade faderns exempel jämt för ögonen, blefvo skygga och dolska, ville inte göra något, utan lågo bara och plaskade i ån och trätte om fiskstackarne, som de metade upp. Det var sällan, som modern hade någon glad stund genom dem.
Hennes hjärta förstod hvarje tanke i psalmen, dess rytm ljöd som musik för hennes öron, och i en stilla, entonig melodi i mild dur sjöng hon sin julsång med sakta röst, darrande af nyväckt hopp och lifslust. Så somnade hon. När Olli och Jussi kommo hem, sågo de på modern, hon låg så lugnt och sof... Jussi förundrade sig öfver att hon såg så glad och rask ut.
Der blef ett tissel och tassel, ett dämpadt skratt och ett tyst, men dock tydligt förnimbart jubel imellan dem, när Olli kom upp till Ella med en filthatt i ena handen och ett par höga, stora stöflar i den andra. Ser du, Salmen Ella, hvad som var gömdt här på trappan, sade han, en hatt ... den tillhör Uutila Paawo, och ett par stöflar, nya, dugtiga stöflar!
Olli kom i väg utan kläder, fort, som om han blifvit utskjuten ur en pistol, blodig och tilltygad. Lasse låg snart tungt och sof, men Lotta satt uppe och höll sig för bröstet. Hon hade fått sig en stöt, hon med, och det värkte. Ett par dagar därefter låg hon sjuk. Olli hade gått upp till frun och skvallrat, och dagen därpå kom doktorn. Lasse fick höra lagen.
Olli och Jussi sutto på bänken, Lasse satt i sängen och rökte, drängen hängde öfver bordet, pigan i spiseln. Det var för det mesta Guds ord. Det var en lycklig tid. Hon somnade med en blick af tacksamhet på Lasse ... en afton, det var en mörk decemberafton, kysste hon hans hand. Olli, som låg vaken, kunde höra det. Lasse strök hennes hår, och så släckte han ljuset.
Den tiden var Lotta för det mesta i onåd. Hvem kunde också vara nöjd med en sådan gnatig hustru, som jämt var sur och missnöjd? Barnen höllo med modern, Callo och Lisa, Jussi och Olli, allihop. Alla sågo de snedt på fadern, när »det» kom på honom. Och frun uppe i herrskapshuset tog honom i upptuktelse tidt och ofta. Hon bad, varnade och grälade. Han grät, suckade och lofvade.
Gamle Keittunen, kärestans fader, kan ju ej lefva länge, och då skulle Olli dela hemmanet med sin bror, och så skulle de flytta in i gården, de nygifta. Så märkvärdigt; dessa begge bröder hade, så långt hon mindes tillbaka, båda älskat henne. Men Olli var så vacker och så hurtig till lynnet, honom hade hon föredragit framför den äldre, sorgbundne brodern. Olli hade hennes tro och hennes löfte.
Han kom så där ... gick ut från dörren som en riktig ordentlig män'ska och hasa' ned för trappan här, med hand på hufvud, så här...» »Var mor med då?» frågade Olli, blek som ett lärft. »Hade gasten 'na i famn på sig?» »Ja», sade Lasse osäkert, »gasten drog henne nog efter sig, fastän han gjorde henne osynlig, för hade jag sett henne, hade jag nog...»
Ja, verkligen, han kommer! Men med hvilket rassel, hvilket buller, hvilket ljud! Der är han, din Olli, han sjelf, din käraste! Hör du, han hvisslar, han sjunger, han knäpper med fingrarne! Han är då så glad? Men hvarför? Se ej ut, Katri! Dock, du ser redan! Dina oskyldiga ögon se måhända syner, efter de så der vidgas och bli blodsprängda af vild smärta? Hvad ser du?
Olli stod och stirrade... »Jag gissa' väl jag ... mor såg så underlig ut i går afton, när vi kom hem, hon liksom skratta lite ... månn' hon tala' med gasten då och svor att komma och gaf sin själ i pant?» Lasse snöt sig, så att det knakade, där han stod med ena foten på trappsteget... »Ja, gasten såg jag så visst som jag nu ser frun!
Dagens Ord
Andra Tittar