Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 oktober 2025
HERRENS stora dag är nära, ja, den är nära, den kommer med stor hast. Hör, det är HERRENS dag! I ångest ropa nu hjältarna. En vredens dag är den dagen, en dag av ångest och trångmål, en dag av ödeläggelse och förödelse en dag av mörker och tjocka, en dag av moln och töcken, en dag då basunljud och härskri höjes mot de fastaste städer och mot de högsta murtorn.
Och jag, arma flicka, fiker, Söker skingra saknans mörker, Vårda värmen i mitt sinne, Vill som våren vänlig vara, Synas ljus som sommardagen. Och jag gläds, fast sorgen gnager, Ler, fast tåren trängs i ögat, Men min fågel märks dock icke. Hvarför är så flyktig våren, Hvarför dröjer sommarn icke? Så jag tänkte fordom ofta, Frågte, utan svar, af mången.
Rädes du icke, herr Erland? Vinden blåser i skogen, men vem är rädd för vind och mörker? svarade riddaren. Du är barnslig, gosse. Hör du icke, vad vinden säger dig? Det är en sorglig saga, och du borde rädas. Vad säger vinden? Förtälj hans saga! Jag lyssnar gärna, om du avtorkar dina tårar och är glad.
Hon var redan borta, försvunnen nedåt en gränd en smal skugga, uppsugen och slukad av det djupa mörker, som sov invid Frimurarehusets svartgrå vägg. En liten krokryggig man gick omkring och tände lyktorna, en efter en. Och högt över husets svartnande massor brann redan Venus, vårkvällens mäktiga bloss. Man intog ånyo sina platser. Vem var det herr Mortimer talade med? frågade Hall.
Då går det, såsom när någon flyr för ett lejon, men därvid mötes av en björn, och när han då söker tillflykt i sitt hus, bliver han stungen av en orm, vid det han sätter handen mot väggen. Ja, HERRENS dag är mörker och icke ljus, den är töcken utan något solsken. Jag hatar edra fester, jag är led vid dem, och jag finner intet behag i edra högtidsförsamlingar.
Hösten är kommen med stormar, regn och mörker. I byn och i fattighuset ökas antalet av elända, sjuka, döende och döda. Om natten hör man korgossen, som går framför det heliga sakramentet, pingla med sin lilla klocka. Om dagarna ljuder själaringning från kyrktornet, och liktågen följa tätt på varandra. Livet är dödande ledsamt och dystert. Och jag får igen mina nattliga anfall.
Träsken filade sakta, sakta på fiolen. Det nådde knappt ut i köket. Och tystnade snart. Då kammarfönstrets fyrkant trädde fram ur väggens mörker i ett svagt blågrått sken, vaknade Basilius. Han sprang ur sängen. Först när golvet kylde under fötterna, kom han ihåg sina ben och att han var lam som gubben i kyrkbacken. Han sjönk genast på knä.
Men då hon mötte mörker i alla hörn vände hon åter blicken mot mannen. Hon kände, hur det lilla huvudet riste mellan hennes händer. Och hon förstod att han ville säga något, som skulle gottgöra. Då borrade hon fingrarna in i hans hår. Det var en smekning men den var häftig, skälvande, hård, ty hennes kropp skakades av den första dödsfrossan.
Johan satt och tänkte öfver allt ondt han gjort. Icke en moträkning mot orättvisan kom före. Efter tre timmar upphörde tårarna. Tankarne rände hit och dit. Döden var slutet. Hur skulle det bli, när mamma ej fans mer? Ödsligt, tomt. Ingen tröst, ingen ersättning. Det var bara ett tjockt mörker af olycka. Han spanade efter en enda ljuspunkt.
Jag blev rädd då jag fick se vad jag såg; i den förfärligt stora kyrkan brunno två vaxljus vid högaltaret: där stodo tre präster och en korgosse; ljuslågorna kämpade med mörkret och skenet klättrade uppför de höga pelarna, men nådde aldrig upp, ty dessas huvuden slutade i ett mörker, men ändå längre upp trängde den gryende dagern in genom de målade fönstren, och därovan sköto de spetsiga valven ännu högre upp; det var den högsta höjd jag sett; det var högre än himmelen!
Dagens Ord
Andra Tittar