United States or Mayotte ? Vote for the TOP Country of the Week !
LEONTES. Och enligt detta villkor fordrar snäckan du? RHAISTES. Betrakta den! En större lär väl föga ges. LEONTES. Jag ser ej flere än den ena, kan alltså Ej mot en annan mäta henne. RHAISTES. Just därför Är hon den största, och som sådan är hon min. LEONTES. Javäl, men som den enda är hon minst också, Och som den minsta tillhör denne gubbe hon.
LEONTES. Ej var, o fader, efter ett försvar en gång Jag nödgas våga mot din förebråelse, Ej var så trångt mitt synmått, som du mena tycks. Jag såg det ringa, men jag såg det stora ock, Fast ej i mänskovimlet helst, där oftast dock Af blinda viljors nycker skymmes gudars bud.
Du har hört hans egen munds bekännelse. LEONTES. Är det för första gången nu, han med sitt nät Din sjö beskattat, eller sågs förut han här? RHAISTES. Hvar dag, emedan denna vassbeklädda strand Är rikare, än stranden vid hans boning är.
TEKMESSA. Jag hör din stämma, dyre, och jag känner den Och ropar ve och tusenfaldigt ve, när jag Af dina ord förnimmer, att du sårad är. Kan intet till din räddning göras, kan jag ej Dig bistå? LEONTES. Fåfängt, drottning, bjuder du din hjälp. TEKMESSA. Försmå den blinda kvinnans omsorg ej, hon ser Med sina fingerspetsar och sitt hjärta än.
Nu gläder dagens återsedda ljus min syn, Och lifvet, nyss förhatligt, har åtminstone För några stunder värde, tills jag mättat mig Med tanken att mitt långa kval en gång fått hämnd. LEONTES. Förvirrad, dunkel, oförklarlig, hotande Blir mig ditt ödes gåta mer och mer. Säg ut Ett öppet ord, hvem är du?
TEKMESSA. Han tycktes gå. LEONTES. Han gått. TEKMESSA. Hur skall jag tacka dig, Min räddare, du ädle yngling, som så ljuft För i mitt minne åter min Eurysakes? Har du också en moder att ge glädje åt, En bättre lottad än den olycksburna här, Hvars största glädje blifvit hennes största sorg? LEONTES. Tekmessa, vill du svara mig ett öppet ord? TEKMESSA. Hur skulle jag ej villigt yppa allt för dig?
LEIOKRITOS. Ingen droppe af din blod Finns än på denna klinga, jag är trygg, farväl! DEN SKEPPSBRUTNE. Hvad, vänta, håll! LEONTES. Han vaknar, det är Hellas språk. DEN SKEPPSBRUTNE. Ursinnige, dröj, dröj ett ögonblick! LEONTES. En dröm Tycks gyckla för hans sinnen. DEN SKEPPSBRUTNE. Man, jag säger dig, Håll fast vid klippan. LEONTES. Till en olycksbroder visst Han ropar detta.
HYLLOS. Du bjöd dem gå, befallte folket lämna oss. LEONTES. Hvad båtar oss nyfikenhetens kalla blick? HYLLOS. Mig bad du dröja, ringa är min hjälp också. LEONTES. Du vill dock hjälpa, du, din handling visat det. HYLLOS. De andra handlat lika, om de vågat blott. LEONTES. För stormens våld, för hafvets vildt upprörda våg? HYLLOS. Nej, för din faders vrede, som oss hotade.
Men därmed är Kungarne på Salamis ej blott en studie på antiken. I dessa den forngrekiska världens gestalter har Runeberg framför allt sökt och träffat det allmänt mänskliga, det för alla tider gällande. Leontes' stränga ifver för det rätta, för hvilket han offrar sitt lif, verkar som ett förebud till den stoiska filosofin; men denna lära innebar många kristna beståndsdelar.
DEN SKEPPSBRUTNE. En, som frågar dig Med en skeppsbruten främlings helga rättighet, På hvilken strand han funnit räddning. LEONTES. Vida kring Har namnet ljudit af det land, du hunnit nu. Du skådar här det mångberömda Salamis. DEN SKEPPSBRUTNE. Jord, dyre jord! LEONTES. Han faller på sitt anlet ned Och för de bleka läpparna mot markens stoft Till kyssar, mera varma än en älskares.