Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 september 2025
TEKMESSA. Än Eurysakes? Hvad gör han, och Leontes? Skynda, svara, säg! HYLLOS. De fäkta, drottning, icke skilda mer; de stå Bredvid hvarandra, sida invid sida nu, Som man bland hungertärda vargar ser ett par Högvuxna fålar kämpa, värnande hvarann. Blott långsamt ge de vika, sälja hvarje steg För blod allenast. TEKMESSA. Väjer än Leiokritos Den ena, som tillförne?
LEONTES. Sen sporde du ej mera om din son och vet Ej, i hvad afsikt, ej af hvem han fördes bort? TEKMESSA. Väl icke visst; men sviker mig min aning ej, Var Menelaos upphofsman till detta dåd. LEONTES. Af hvilken orsak skulle han bevekts därtill? TEKMESSA. Af fruktan att på öde ön i fjärran haf En hämnare af Ajas sorger växte opp.
HYLLOS. Låt mig kalla hit Den blinda kvinnan; fast beröfvad ögats ljus, Förstår och vet och ser hon mer än seende. LEONTES. Gå, hämta henne! HYLLOS. Furste, hennes ledsven skall Väl finna vägen hit med henne. Kommer hon, Kan jag bli borta. LEONTES. Hvad? Min fader nalkas själf. Ser jag en dröm, är denne man Leiokritos, Så olik till sin uppsyn nu, så lugn, så ljus, Och nyss så mörk och dyster?
Börja, sorgsna förespel Till värre, större, sorgligare strider än! Så vill vårt öde. Undan viker Rhaistes nu, Men han skall återkomma i sin konungs här, Och hvad, hvad blir då slutet? Gudar, skydden den, Hvars unga lif är dyrast! Jag, årbrutne man. Kan ej för honom kämpa mer, kan falla blott, Men faller glad, sen honom jag fått skåda här. Dock tyst! Leontes kommer, hasta synes han.
Låt ej hans anspråk, ställda upp mot dina, bli Hans ofärd. Unna honom, om ej spirans glans, Dock luftens, dagens, grönskans på hans fäders ö, Att äga här för mig, för sig, för andra ej Det lif, som själf du återgaf åt honom nyss. LEONTES. Han är min konung; tryggare betror han ej Sitt lif i dina händer än i mina nu, Ty lika starkt är pliktens band som kärlekens.
LEONTES. Tekmessa, många sorgsna minnen gömmer du I natten af ditt väsen; dock en större sorg Än den, du pröfvat, vet det, blefve min den stund, Här till ditt bröst du åter slöt Eurysakes. TEKMESSA. Ve, hvad är detta? Bör jag frukta äfven dig?
EURYSAKES. Hvad begären I, Hvad önsken I? Min vapenskrud, så är ert tal, Skall locka alla fiender mot mig, nåväl: Skall jag, för att ej krossas själf, förleda dem Att krossa denne? Har Leontes räddat mig För att af mig till återskänk få död för lif? LEONTES. Just denna gåfva, konung, vore hvad du bäst Mig kunde ge. Säg, menar du, att lifvets lott, Mot dödens hållen, vore mig den kärare?
Jag vill föra dig Ett stycke till min boning, där kan profvet ske. TEKMESSA. O, höge gudar, sänden mig en räddare! LEONTES. Ditt värf är slutadt, Rhaistes, du har fyllt ditt kall. RHAISTES. För andra gången, unge furste, träder du Fientligt upp emot min sak, ej min blott nu, Men ock din höge faders. LEONTES. Hvad han dig befallt, Det har du utfört redan. LEONTES. Du gjort det ock.
Om därför, nådd af vreda gudars hämnd, nån gång En främling strandar vid vår ö, har jag befallt, Att ingen må i deras domar gripa in. Vill någon blidkad gudom, de förtörnade Till trots, åt den i nöden stadde bistånd ge, Kan räddning finnas äfven utan mänsklig hjälp. Så har jag tänkt. LEONTES. Förtörnas, höga Dike, ej, Att jag din helga altarflamma släcker ut!
Ordbytet växte till en storm. Det slutade med ett mord. Hellre än att se målaren Leontes Qvist återfalla i det newtonska bedrägeri, ur vilket han frälst honom, dräpte Abram Blauvogel honom med sina egna händer. Han ströp målaren Leontes Qvist och hängde upp honom vid sidan av den kompletta serien av hans verk. Det var ett konstens abrahamsoffer, fullt jämförligt med offret i gamla testamentet.
Dagens Ord
Andra Tittar