Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 juni 2025
Samuli höjde sin käpp af god mazur, den gamla käppen, som så mången gång skipat lag bland bruksarbetarne på Drumsö och om hvilken ännu ingen klagat, att den varit i orättvis hand. Men Nadja flög upp som en boll och sprang emot dörren, skrämd af hans ton och hans blickar.
Tårarna torkade i mina ögon, jag skrattade och jollrade i kapp med henne. Jag lade henne i bädden och täkte henne. Hon var själfsvåldig, bullrade af glädje, sparkade bort täcket och sträkte upp sina små, runda fötter. Vill du vara stilla, din skälm, vill du vara stilla!
Han hade av en kär anförvant vågat få en mycket vacker käpp, förfärdigad av nerven i ett palmblad; som han fäst sig vid detta sällskap, lät han sätta en silverskolla över knappen.
Låg det några nya sorger, låg det kanske någon olycka gömd och väntade på honom i detta lilla oskyldiga vita kuvert? Han bröt upp det och läste. "Tomas! Möt mig i morgon på Döbelnsgatan klockan halv sex. Jag har något att säga dig." Det var allt vad som stod där. Det var daterat dagen förut. Klockan fattades tio minuter i halv sex. Han tog hatt och käpp och sprang utför trapporna.
"Herr Nymark, tag emot!" ropade Alma, som under tiden sökt en ring, hvilken hade flugit långt bort öfver hennes hufvud. Nymark höjde sin käpp. John satt hela tiden på verandan, rökte papyrosser och läste tidningarna. Men slutligen lade han bort dem, blåste ut väldiga rökmoln och försjönk i djupa tankar. Blicken vändes gång efter annan till dem der nere, men tankarna tycktes vara på annat håll.
Men Raslinge klockor ringde: Mormora, mormora, mormora. Och hon såg dem i ekarna, små som furufnattar men fullvuxna människor ändå. Där var Lars med sina släpande ögonlock, där sju sorger hängde i vart ögonhår. Där var Anders som sneglade sidledes uppåt som när en hund ser på en lyftad käpp. Där var Stava med det smala, bleka gossansiktet, som smålog när hon skulle få stryk.
Emellertid hade man nu sjungit långt in på kvällen och druckit ganska mycket, varför man bröt upp, att gå till Solen och äta kväll. Man hade dukat av och tagit in punsch samt stod just i färd med att sjunga igen, då dörren till salen öppnades och in trädde en gammal man, med böjd rygg, en påse i gehäng på axeln och en tung käpp i handen.
Ingevald vek tillbaka ända till ingången och stod där, blodig om händerna med den slaktade hönan. Freyjas bruna och maskfrätta spillror äro kastade åt sidan, sade han, och tvärs över dem ligger en käpp. Kom litet närmare, trälar! Svara mig, ha ni förr sett den käppen? De höjde på yxorna som för att försvara sig mot något osynligt, och när de försiktigt gått närmre, stannade de.
Kom nu bara, seså, hvad funderar du på? Kom och sätt dig här med oss. Emmi rodnade och gick litet längre bort. I detsamma mötte hon en herre och en fru. Kanske var det ändå inte riktigt herrskap, eftersom frun hade duk på hufvudet och herrns kläder voro mycket slitna. Men den där, sade herrn, pekande med sin käpp på Emmi. Hon kan väl inte ha stora anspråk. Eller huru?
Våra två kamrater strålade i kapp med söndagssolen och oss; de älskade fladbröd och mesost, hade en god säng; en ung vacker, älskvärd budeja, som läste Björnson och Wergeland, bakade gräddvofflor, rådde öfver en torkad fårbog samt ett tjog fjorgamla potatis.
Dagens Ord
Andra Tittar