United States or China ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kanske det var roligare ändå att ha någonting deruppe att koxa efter! När han kom hem examinerades han af friherrinnan. Hvad tyckte han om baron? Han var snäll och nedlåtande. Här var Johan redan så klok att han förteg bekantskapen med fadern. De skulle nog få veta det ändå, tänkte han. Emellertid kände han sig varmare i kläderna och var icke så mjuk mera.
Inte det minst fängslande i friherrinnan Cedercreutz' bok är nämligen den omständigheten, att den i så hög grad är en jag-bok. Med lif och själ hängifver hon sig åt uppgiften att njuta den och den blomsterängens, Rivieravägens, alpvyens ljufligheter; till sig och sin stämning hänför hon allt hvad hon upplefver; det existerar tydligen ingenting af någon nämnvärd vikt och mening utanför det, som har betydelse för henne själf. I
Var John Claudius' äfventyr den oafsiktliga parodien på Henning Bergers impressionistiska berättarteknik, så ger Hörnfelt frånsidan af hans stämningsmåleri det grunda, det flacka i en känslighet, som f.n. mer än till hälften har förtärt sig själf och i detta nu således tyckes på god väg att förtorka. Det är inte de vanliga reseskisserna friherrinnan Cedercreutz sammanställt i sin bok.
Ja, men det är ohederligt! Han såg nemligen alltid med sin gamla egoistmoral på den handlandes afsigt, icke på handlingens nytta eller skada. Det var nyttigt för honom att predika, det var icke skadligt för andra att höra ett nytt, sant ord, alltså ... Men det var icke hederligt! Han kom inte ifrån det. Han lättade sitt samvete för friherrinnan. Tror ni att presten tror på allt hvad han säger?
Historien om barons bekantskap spred sig, och friherrinnan ansåg sig skyldig tala illa om sin bror. Johan hade dock nog förstånd att inse det här låg före en detalj ur en fideikommiss-tragedi. Som den icke rörde honom brydde han sig icke om att forska i den. Vid ett besök i prestgården råkade komministern få höra om Johans presterliga planer.
Inspektoren gick med dem och visade i hvilken riktning de skulle gå samt anvisade hvar och en sin plats. Nu kom baronen med sina gäster, och snart hördes ljudet af bjällror, ty äfven friherrinnan och hennes båda barn ville följa med och se på den muntra jakten. Frits hade redan stått en halftimme på sin post och stampat i kölden. "Om man finge börja snart", tänkte han och slog upp sin rockkrage.
Stanna hos dem tills de hunnit få ny lärare. Han lofvade, när hon bedt ihållande. Hon skulle åka med gossarne in. Så körde slädan fram. Sektern stod bredvid och sade: herrn kan sitta på kuskbocken. Jag vet nog min plats, sade han. Emellertid måtte sektern mera ha fruktat en kompromiss ini slädan med hustrun än han hade lust att förödmjuka, ty vid första rast bad friherrinnan honom stiga in.
Det är ju min gamle vän, sedan jag förde Strengnäs i verlden! Hva! Johan trodde ej sina öron! Hade baron fört ångbåt? Ja, det hade han. Men gubben gick på och ville ha reda på Oskar och hans öden. Johan tittade på slottet och undrade om det var baron sjelf. Så kom friherrinnan ner, och hon var lika enkel och vänlig som baron. Det ringde till middan. Nu ska vi ta en sup, sa baron, kom med nu.
Gällde det att särskildt framhålla något af bokens stycken, så blefve det visst Albulas källa . Albula är en liten flod. Vi veta, att den verkliga alpmänniskan har sin specialitet, och vi minnas historien om honom som samlade bergstoppar: han klängde upp på högsta spetsen och knackade lös en bit ur den. Friherrinnan Cedercreutz samlar flodkällor. Hon tar sig fram till flodernas ursprung i gletschern, hon vandrar uppåt långs deras lopp, studerar i detalj deras utveckling genom flodens, åns, bäckens och rännilens olika faser, med ett ord: hon så att säga botaniserar dem. Vägen till Albulas källa går genom en ladugård. Här varsnar hon ett anslag som förbjuder tillträdet. Inskriften Aphthae epizootica säger henne strax, att det är fråga om den smittosamma mul- och klöfsjukan. En landtpolis dyker upp och skänker genom sin närvaro eftertryck åt förbudet. Författarinnan blir »full af tantaluskval». Men hvad skall hon göra? »Det var kanske ändå inte rådligt att trotsa förbudet, femtio francs var en rätt stor summa, och det kunde hända, att jag skulle få ytterligare ledsamheter». Efter att i någon mån ha åberopat också sin finländska »känsla af respekt för lag och rätt» afstår författarinnan för denna gång. Men hon ger sig inte. Tio dagar senare griper hon sig åter saken an. Denna gång tyckes respekten för lag och rätt ha lagt sig litet, och den energiska damen står i begrepp att »kvista af» genom det förbjudna området. Dock, i
Men det fans två saker, som gåfvo ersättning: naturen, Södertörnsnaturen, och friheten från hemmet. Friherrinnan behandlade honom mera förtroligt, nästan moderligt, och roade sig att konversera om literatur med honom. Då hade han stunder, då han kände sig som vederlike och öfverlägsen genom sin beläsenhet, men bara sektern kom hem var han barnpiga.
Dagens Ord
Andra Tittar