Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 juli 2025
Då hade det fallit sig så lätt för honom att få fram orden. Hvar liten blomma i skogen, tjällbäcken, deras egen räddning undan björnen, alla faror ur hvilka de så underbart blifvit hulpna.
Det hände emellertid inte ofta, och vände jag bara aldrig så litet på huvudet, såg jag genast de blåa väntansfulla ögonen, som sökte mina. Och då var jag förlorad. »Vad vill Sven egentligen?» sade jag. Och jag tyckte, att jag borde se sträng ut, men visste, att jag inte kunde. Då var det en blomma eller en sten eller någon annan raritet, som han kom med. Och jag gav mig på nåd och onåd.
Den blomma, som växer i skogens djup eller på åkerrenen, sade mången nu, är ofta till färg och form skönare och doftar härligare än den, som uppdrages af trädgårdsmästaren, om också den senare är mera prunkande, frodigare och fylligare. Under dessa förhållanden kan det ej förvåna, att ett så mottagligt och varmt sinne som Lönnrots helt och hållet lät sig hänföras af folkdiktningen.
Men att hafva försakat samhället i medveten likgiltighet derför, att förfela sin bestämmelse för efterverlden på poesins område och att hafva en dunkel aning derom, detta är ett dystert slut på så många lysande ungdomsförhoppningar, helst när ens roll på sådant sätt är utspelad vid trettio år eller den period, då man borde inträda i sin mandoms blomma.
Han vill lämna Sin konstnärsbana, har han bedt mig tro, Förr än han vill af någons gunst bero. Jag tror det ock; de voro inga tomma, Förflugna ord, hans ord. Nej, alltför väl Jag lärt mig känna ren hans stolta själ. Och nu, och nu så skall han komma Och såsom förr i Sverige måla mig. Skall han väl tycka, att hon liknar sig Och icke vissnat ren, hans blomma?
Och väl får du dem att växa högt samma dag du planterar dem, och morgonen därefter får du dina plantor att blomma, men skörden försvinner på hemsökelsens dag, då plågan bliver olidlig. Hör, det brusar av många folk, det brusar, såsom havet brusar. Det dånar av folkslag, det dånar, såsom väldiga vatten dåna. Ja, det dånar av folkslag, såsom stora vatten dåna.
När den kalla skuren strömmar, Får jag stundom skygd af granen, När mig solens stråle bränner, Bjuder björken stundom skugga; När jag sorgsen står på fältet, Tröstar med en ton mig trasten, Med en blick ibland en blomma. Sådan vård blott finner flickan, Annan glädje ej den arma. Ofta i min barndoms dagar Hörde jag min moder säga: "Flicka, kärleken är väldig, Mäktar mer än allt på jorden."
Blomman hade börjat gulna redan; borta var den sköna glansen från hennes hy, och bladen lågo vissnade i solens ljus. "Se", sade jag åt Rosa, "nyss växte denna blomma lågt och sträckte sin rot ned i jorden.
Och jag märkte uppå, Hur hon somnade godt, Fast dess slummer blef lång, Och då tänkte jag så: Se, hvi klagar väl jag Öfver våld, öfver väld I den Eviges lag? Som en främling blott, ställd I mitt jordiska frö, Skall jag blomma i tvång, Men det tvång, jag bebor, Är det sällaste tvång, Ty en gång skall det dö, Och jag hoppas och tror.
Mellan friska blomster genom lunden Gick den goda flickan helt allena, Och hon bröt en nyfödd ros och sade: "Sköna blomma, om du vingar ägde, Skulle jag dig sända till min älskling, Sen jag fästat tvenne lätta budskap, Ett vid högra vingen, ett vid vänstra, Ena: att han dig dock skulle kyssa, Och det andra: sända dig tillbaka."
Dagens Ord
Andra Tittar