Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 24 juli 2025
På dem skulle granarna resa ut i världen. De viftade ännu en sista afskedshälsning till de kvarvarande syskonen, hvilka med beundran sågo efter dem. Visst var det skönt att grönska här uppe i Guds klara solsken, men de hade nu fått en aning om någonting ännu härligare, som de aldrig skådat. Huru länge de unga granarna färdades, därom visste de ingenting.
Han slog en gång upp ett tryckt plakat på sin vägg med »Kom till Jesus!» Visserligen led han litet smälek därför, men det var så litet mot vad han lidit förr, att han tog ner plakatet igen. Han prästvigdes i Domkyrkan i föräldrars och syskons åsyn; fadern tog emot honom på korsgången och kysste honom; modern grät och syskonen också. Han var som vanligt lugn och kall.
"Ja han lär nog aldrig finne oss", muttrade Månke. Men det gjorde han ändå, Ante. Han kom kafvande i snön, när syskonen voro så trötta, så uppgifna att de hvarken orkade tala eller vara "sint" på hvarandra. De orkade inte ens sticka handen in i barmen för att känna efter om någon kakbit fanns kvar af dem de stoppat dit.
Ante blef mer och mer benägen att stanna och höra på deras pladder, om det också innebar så mycket af knot och jämmer, att det högg som spikar i hans sinne. Men han var själf så trött, så hungrig, och därtill så grufligen tungsint. Det var ändå han, Ante, som dels lockat, dels tvingat syskonen att ge sig ut ifrån känd bygd så helt skötelöst.
"Dom kan nog kanske inte släppa af dej, syskonen dina?" Per-Erik spottade för sej och glodde med stora ögon bort emot spiselden. "Jag vet int hvad jag ska säga. De skulle nog vara ledt för dom till att int ha nå'n te ängslas för och hålla efter, nu sen småstinterna vardt kvarhållen hos jägmästarns." Hustrun kom till.
Mina ljus hade icke hunnit släckas, förrän det var strid mellan syskonen, och de uttalade så många hårda, stygga ord, som visste de alls ingenting om den Guds kärlek, som i denna heliga natt uppenbarades för dem och för hela världen. Nej, jag har icke fått se någon julglädje." Det uppstod en kort, sorgsen tystnad. Skulle de andra också hafva samma sorgliga saga att förtälja?
"De va farligt hvad du vari länge borta", sade Maglena, när Ante springande kom fram till kälken på hvilken hon och Månke klämt sig in bredvid Gullspira. "De kändes ledt te gå ifrån farfar. Men jag fick de här af 'en." Antes ögon lyste när han visade syskonen silfverrofvan, som pickade och gick ordentligt, och när han kunde breda fällen öfver geten.
Småstintorna, som sutto omarmade af Maglena, vaknade, hungriga, stelnade, huttrande af köld och sömnyra. De kommo sig ej för med att gallskrika, hvilket nog i denna stund låg starkt för dem. När de hörde syskonen sjunga stämde de in med, som de alltid haft för vana att göra det hemma i lill grå stugan hos mor. "Himmelska Kanan, kom, låt oss gå till Kanan."
På aftonen kommo syskonen hem, glada och bullrande, och frågade om han haft roligt. Ja, svarade han, har ni? Och nu fick han detaljer om utfärden och kände styng i hjertat, hvar gång han afundades dem. Styfmodern såg icke åt honom, ty hon hade begått sabbatsbrottet. Det var hans tröst!
För hon ska förstås vara tandlös, och det blir som tunnbröd och kaffe åt gammelfarmor." "Tänk, hon är slugare än jag", sade Månke, som kom med två näfvar frusna lingon till syskonen, han hade tagit dem så godt som "inne i rummet". "För si ni då jag gick och klaffsa och sökte efter vatten så sprang hon rätt ner till en lill'bäck rakt här bredvid.
Dagens Ord
Andra Tittar