United States or Western Sahara ? Vote for the TOP Country of the Week !
Detta har den skälmska gossen Lyssnat till i närmsta buske, Och han springer fram till henne, Just den sökte, just den funne. Men han kysste hennes läppar: "Nu tog rosen läppens rodnad!" Och han smög sin kind till hennes: "Nu tog molnet kindens purpur!" Och han såg i hennes öga: "Nu tog stjärnan ögats klarhet!"
Lyktglaset var spräckt, krogens fönster krossade. Den vilde Enok Ebenezar hade gått fram som en storm över krogen. Och rucklet fick förfalla, Blekängens äldsta byggnad. Inom loppet av en månad skulle Gula Rosen lämna sitt näste och sin näring. Gusten Sörman och Abraham Krok väntade framför Zionsborgs trappa.
Skall ur tårar ofta blicka, Skall i suckar hviska sakta: "Kyssar älskar hvarje flicka, Fast hon låtsar dem förakta." Rosen lutar, blek om kinden, Hennes tid är all; Fjäriln domnar under vinden, Under skurens svall. När skall fjäriln få tillbaka Sina lekar och sin maka? När förlåter Dvalan åter Rosens matta ögonlock?
"Straxt, mitt lilla gryn, bara jag tändt en papyross." Han kom och lade armen kring Almas lif. "Är den inte vacker?" "Jo, det är den." Johns blick gled förbi rosen. Han mötte Almas ögon, tog henne under hakan och vände hennes ansigte till sig. Och han tryckte en lång kyss på de motsträfviga läpparna. "Nå, låt bli!" sade Alma rodnande, "de se derifrån kammarn." "Än sedan?
Rosen rodnade med hennes rodnad, Liljan såg med hennes blick, i trädets Susning hördes endast hennes stämma, Och i tusen skilda former lefde För hans fromma kärlek hon allena.
Se, gumman är så jalouse, så hon klöser henne i synen, bekände Gusten med ett skamset leende. Det var väl något maskopi mellan Rosen och far kan jag tro. Fast en tycker ju, att det kunde få vara glömt nu. Ja, kommer vi bara till Amerika, så Gud ske lov! Hagelin har ju många vänner där borta, så det blir ingen svårighet med utkomsten. Och din syster? frågade Abraham. Tja, jag vet inte.
Gula Rosen höll Benjamins händer i sina och stirrade honom i ögonen. Hans ögon hade en fjärrskådande blick, pupillerna voro blåskiftande som safirer. Han andades tungt och färgen steg över de blekfeta kinderna. Den dolska minen försvann och han fick ett på samma gång högtidligt och barnsligt glatt uttryck.
"Nej, vid Gud, du goda gosse, Pärlan är för mycket dyrbar. Bär blott stilla du din boja, Mången bar en vida värre." Rosen bröt du för din glada syster, Vallmon höll du själf. Rosen, flicka, tyder lif och kärlek, Vallmon köld och död. Anar du ej hjärtats fröjder, eller, Bleka ängel, säg, Äger du vid femton år ett öde Att beteckna ren?
Åter en dag inträdde Salik hos Alhejdi. På divanen lågo tvenne blommor, en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fägnade sig åt deras doft. Han lade sedan bort rosen och behöll liljan i handen. "O Salik förstör rosen, men kasta den icke ifrån dig att ensam vissna; mindre tungt är att dö, än att lefva förgäten". Salik återtog rosen i sin hand, och höll den tillsamman med liljan.
John uppehöll sig i sitt rum, arbetade som förut och tänkte, att detta nog skulle ge sig med tiden. En gång, då han kom hem från lyceet, stod Alma i salongen invid blommorna. John ärnade gå in på sin sida utan att säga något. Men då hörde han Alma yttra: "John, kom och se på den här rosen." "Aha," tänkte John, "låter det nu så. Bra!" Han smålog.