Om dagarna var Yrsa-lill fortfarande getpiga som förr, men när det led mot stjärntändningen, tvådde hon sig och prydde sig med hans gåvor för att vänta honom. Om hon nyss stigit ut ur berget, skulle hon icke kunnat glimma av fler smycken. Men det var icke med den dräkten, hon hade tagit honom fången, och han satt tankspridd och såg hennes drömlek med sina söljor och glaskulor.

Små bleka blommor prydde ändå här och der min stackars ranka, men hon såg sned, kantig och bortkrånglad ut, att jag tänkte: nej ranka, var visst icke ditt väsendes rätta art! Invid ett annat träd satte jag nu mitt andra frö, sålunda att rankan och trädet skulle dela lika af Guds sol och luft och dag. Mitt frö vexte opp, jag lät stängeln vexa fritt utan att binda den i konstladt tvång.

Sådan är tavlan, och denna hade mamma medtagit till det yttersta skäret bland andra tavlor och fotografier, med vilka hon prydde vårt nya sommarhem, och en fotografi av denna tavla var det som Sven en gång stirrade, när han frågade mamma: »Vad är det

Och niggrerna grepos också av sann vördnad för honom. Både mina egna och hans svit, som satt hasorna nedanför verandan och såg hur den vite mannen prydde deras härskare. Majumba har nog aldrig i sitt liv blivit vördsamt bemött. Men jag som nu hade min julgran, beslöt att fira jul riktigt.

När folket hörde domen, vandrade det åter till Banis stad och togo honom af vakten och prydde honom med kransar och buro honom omkring med jubel och lust och sjöngo och ropade: "Herren låter sina nåd väldiga vara öfver dem, som frukta honom".

Drag icke munnen i grin, munsjör där i hörnet; jag talar, som jag är lärd, och vi hafva icke sett alla dagars ända ännu." "Tala, herr Gyllendeg, och låt ej afbryta er", sade rektorn, i det han för gossarnes räkning slog i bordet med kopparkryckan, som prydde hans ämbetskäpp, "säg till, om någon gått er äran; det skall kosta honom en stut, sant Herren lefver."

Och sedan höllo mormor och jag hvarandra sällskap hela dagen i den tysta, trefliga vindskammaren. Hon prydde mig vackert med sina goda, gamla händer, som redan darrade en smula, och vi fröjdade oss öfver hvarje rödt äpple och öfver hvarje förgylld nöt samt öfver alla de vackra ljusen och konfekten. Hon fann alltid den bästa platsen för hvarje sak.

Leende talte hon och prydde sig, glad i sin fägring, Tog guldvingar fingren och tillknöt klädningen bättre; Men i detsamma öppnades dörrn, och den vördige pastorn Blickade in och nämnde vid namn sin dotter och sade: "Hanna, min dotter, kom, sen du lagat din klädsel i ordning, In i min kammare snart, att höra ett ord om din framtid." Sagdt, och han tillslöt dörren och gick.

Från slagnas blod, från hjältars hull vek Jonatans båge icke tillbaka, vände Sauls svärd ej omättat åter. Saul och Jonatan, kära och ljuvliga för varandra i livet, de blevo ej heller skilda i döden, de två, som voro snabbare än örnar, starka mer än lejon. Israels döttrar, gråten över Saul, över honom som klädde eder i scharlakan och praktskrud och prydde edra kläder med gyllene smycken.

Han hade skrubbsår och damm i pannan, men det prydde endast en kämpe. De brunsvarta ögonen hade ett högre skimmer än annars, och i sin tacksamhet gav han sig själv tysta löften. Han lovade Sankta Klara ett kloster. Han skulle till Heliga graven, om hans år räckte.