Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 september 2025
Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Så svarade nu HERREN Job och sade: Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud! Job svarade HERREN och sade: Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.
Vilket hjärta, eders nåde... så högsint, så ädelt, så kärleksfullt och så tåligt! Det är nu mer än ett år sedan hon förtäres av den grymmaste ovisshet. Hon gråter sällan, hon klagar aldrig, men hon beder mycket. Finnes ingen möjlighet att göra slut på en sådan ovisshet?
Men psalmen »Herre Gud, för tig iag klagar» är en enda syndajemmer alltigenom tjugu verser.
Det är då den arma sjömanshustrun i sin helgdagsdräkt kommer med ögonen fulla af tårar från sin rika patron och klagar, att allt ännu ingen underrättelse ingått om det skepp, på hvilket hon har sin man, eller med klara blickar och lätta steg skyndar hem för att berätta för sina nyfikna barn, att ett Helsingörs-bref redan kommit och att pappa endera dagen är att väntas hem med engelska dockor och russin.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta. Hvi suckar du så mången timma, O, tärda bröst? I nattens stund, då blida stjärnor glimma, Hvi bryter genom rymdens lugna dimma Din hemska klagoröst? Begråter du de snabba dagar På lifvets ö? Är det vid minnet af en vår, du klagar? O, fasar du för stoftets milda lagar, Att blomma och att dö? Minns, fågeln sjöng i ljusa salen, Han sörjde ej.
Jag har nogsamt hört huru Efraim klagar: »Du har tuktat mig, ja, jag har blivit tuktad såsom en otämd kalv; tag mig nu åter, så att jag får vända åter; du är ju HERREN, min Gud.
Men där en fridlös änka klagar sen Bland bleka barn, som ropa efter bröd, Och där kring bårens rand sig nöden lägrat, Där strö dem ut, och jag vill skåda då Välsignande från himlens sal därpå. Men där du ser en tröstlös kärlek kräfva Af jord och himmel en förlorad sällhet, Där strö ej guld, ej diamanter ut, Men höj din lie, skörda!
Må lyckan Svika dig i krigets kamp, din maka Snart bli nödgad att en sorgdräkt bära, Och din svärfar ensam efterlefva! Må Dalmatien sin röda drufva Och sitt hvita korn dig aldrig gifva, Dig, gudlöse son, som kan din gamle Faders, Radoslaus', död begära!" Medan så ännu den kvalde klagar Och med tårar tvår den kulna klippan, Kom ett litet skepp med fulla segel, Fördt af Latiens ädla söner.
Redan den andra scenen af första akten, då hon klagar öfver att hafva skilt sina barn ifrån sin närmaste vård och sålunda, ehuru oskyldigtvis, föranledt deras olycka, är af en rörande skönhet. Äfven i de scener, där dialogens längd någon gång öfverskjuter sitt behöriga mått, träffar man dock alltid i många verser det naturliga och verkliga uttrycket af de känslor, som skildras.
Göken grå är icke den, som klagar; Nej, där klagar Pero Vutschitschevitsch, Perovitschen Batritchs gamla fader: "Ve mig, ve mig, ve till domedagen, Ty af söner, som mig efterlefva, Hämnas ingen väl hans mord, den dyres!" Honom tröstar Perovitschen Radul: "Slikt må ej ditt gråa hufvud ängsla.
Dagens Ord
Andra Tittar